Aftonbladet – 23 februari 1853, sida 1

dan i går kunde hon gå ut, och om några dagar kunna vi, utan minsta oförsigtighet, företa resan till det der lilla stället, i närheten af Tours, hvarom jag talat med er. Der äro vi bättre i skydd för verldens blickar, och der skall jag kunna uteslutande egna min tid åt modren och barnet, de sista, de enda varelser, som nu intressera mig i denna verlden . . . Ack, jag är otacksam: jag glömmer er, bästa Henri, som jag har att tacka för så mycket, och hvars vänskap skall intill min sista stund vara en ljuf tröst för mitt hjerta... Också måste jag innan min afresa ha ett samtal, ett vigtigt samtal med er... Och vet ni hvad! I dag kunna vi ej företa oss något bättre, än att språka med hvarandra helt öppenhjertigt, såsom verkliga vänner. — Nå, låt höra då; hvad är det för vigtiga meddelanden ni tänker göra mig? — frågade Henri. — Jag har lust att utan alla omsvep gå rakt på saken, — sade Bradshaw i långsam ton, såsom den der förgäfves söker hitta på en lämplig inledning. — Jag ber er icke ens om ursäkt, för det jag, utan ert tillstånd, inlåter mig i ett så högst grannlaga ämne; som en äkta John Bull gör jag inga omständigheter, jag säger er utan krus: Henri, ni är ruinerad. — Hvem har inbillat er det? — afbröt Gontrey, i det han rodnade ända till hvitögat. — Sök ej att föra mig bakom ljuset, bästa Henri, — återtog baronetten i en ton af verklig sympati. — Det är en egenhet hos oss ungkarlar att då vi råka ipenningeförlägenhet,! söka vi framför allt dölja det för våra vänner, ehuruväl sådant der är ganska svårt att dölja. Ja, vi äro nog intima med hvarandra, att jag har noga reda på huru mycket ni fick ärfva efter-er far:vid hans död-.s Det var tiotuBen francs ränta, icke så? Och jag känner