Aftonbladet – 23 februari 1853, sida 1

— Ah se god dag, bästa herr Henri! Hur står det till med Bijou? — sade frun, vänligt småleende till sin gäst. — Mycket bra s ... hon är alltid lika vacker och yr af sig. Och här, huru befinner man sig här? — tillade Gontrey. — Förträffligt, — svarade frun lifligt. — Vi ha en stor, vacker gosse, ett ståtligt barn, som skall göra mig heder, och som jag pysslar om lika omsorgsfullt som om det vore den lille konungen af Rom, i händelse man hade anförtrott mig honom till vård; men jag hade inte nog mäktiga förespråkare, derföre gick jag miste om affären. Det var stora fördelar ni skaffat mig, herr Henri, tiotusen francs för tre månader, och för det att jag tiger med hemligheten; det gör jag också, lita på det! För öfrigt äro de så beskedliga, så alltför hyggliga menniskor. De äro så nöjda med allt hvad man gör åt dem. Jag säger det inte på skryt; men nog lagar jag bra god mat ät dem. Ja, jag är säker om attde mer än en gång skola sakna mitt kök, när de komma will Italien; ty ni vet väl att de snart tänka lemna 0ss? — Ja, det vet jag; och nu, min goda fru, torde ni föra mig in till sir Anthony, — sade Gontrey. Sir Anthony Bradshaw befann sig i ett litet enkelt, men väl möbleradt arbetsrum. Han bar en lätt drägt, sådan man vanligtvis brukar på landet; bans ansigte uttryckte lugn och tillfredsställelse. Vid Gontreys inträde steg han hastigt upp ifrån länstolen och gick att bjertligt trycka den ankommandes hand. — God dag, bästa Henri! — sade baronetten. — Jag hade liksom en aning, att jag i dag skulle få se er. Var välkommen nu som alltid och sitt ned och hvila er ... Men först måste jag i min innerliga glädje säga er, att allt går så bra man kan önska sig. Re