Aftonbladet – 21 februari 1853, sida 2

— — J—— — — varade maschinmessigt Gontrey, liksom hade ian besvarat en fråga, framställd på verklig wabiska. — Då har jag lust att ge er den ögonfägraden, såvida man icke tiger stilla . . . och det vå ögonblicket! — Ah, den der kavälleri-officern går utom le parlamentariska gränserna -— sade Garibin med läg röst. i — Hans allegori är temligen genomskinlig, — mumlade Sampigny. Hvad kan man väl vänta sig annat af en sådan der Goliath, som dricker champagne på förmiddagen? — sade Mequinet helt såktå, i det han ryckte på axlarna. — Jag har alltför god uppfostran att vilja nedlåta mig till att göra honom uppmärksam på det oskickliga i hans utlåtelser. — Och jag då! — sade. Gambin. — Och jag då! — upprepade Sampigny. Varningen var åtminstone helsösam för den unge kritikern, och Måquinet ätertog ssottovöcen, i det han genomögnade tidningen: — Vidare två spalter till, rörande mannens med hvilka jag icke vill uppehålla er. Slutet lyder så här: Vi lemna denna version, 8åsom den enda sanna af den gräsliga kätastrof, som så mycket upprört Pariser-publiken. Vi ha för den att tacka den förbitidlige kapten Rost, så namnkunnig för sin skicklighet och sina triumfer såsom sportsman; genom en För: synens skickelse hade han korämit att denna afton taga nattläger i köpingen Saint-Martin, och var en af de första som anlände tillskå deplatsen för denna beklagansvärda tilldragelse. — Kapten Rs, hvem f-nkan det varat — fortfor Mequinet. .— Det är ni, Reidel, — sade Sampigny vändande sig till gentlemannen, som satt vic lett af fönsterborden, och söm fu drack sit gjette kopp te, — Det är jag, — medgaf käptenen. — Och allt det der är sannt? — återtog Sampigny. — Sänt, — upprepade Reidel. — Ni såg det då? — fortför den-frågande