— Ack min Gud! idel nyheter sedan förra månaden, och dem Ricourt med all sin skicklighet ändå ej förmått att ge nyhetens behag. Oupphörligt den der berättelsen, hvarmed man nu i snart tre veckor har undfägnat oss, om fru Daw, som går att dränka sig i Rhönefloden i samma stund hon återfår sia man, han. som på ett så underbart sätt hade sluppit ut ur det fängelse hvari kanen öfver Boukhara låtit kasta honom! Nästa vecka dukar har väl upp för oss den der gräsliga historien om Fualdes och enkan Bancal. Stackars gosse! Han måste vara förtvifladt hungrig för att kunna rafsa ihop ett sådant mischmasch. — Sampigny är, på min ära, den största egoist i verlden, — sade Måquinet, i det han ryckte tidningen ur sin grannes hand. — Mina berrar, — tillade han, — låna ett uppmärksamt öra åt detta nya blad i litteraturen. Och efter detta slags inledning började han läsa med hög röst: En tragisk händelse, som i aila dess delar bär prägeln af ett oundvikligt ödes skickelser, sysselsätter i detta ögonblick den högre Pariser-gocieteten, och vi kunna ej bättre styrka denna vår uppgift, än genom att omständligt berätta en sorglig katastrof, som kostat de för dagen lyckliga så många tårar.. — Bra, en vacker början, såsom Socius skulle säga, — afbröt den läsande. Han fortfor sedan: Ack! Hon var en drottning på våra baler, den dyrkade gudinnan i våra fashionabla samqväm. Naturen tycktes ha velat hos en enda qvinna förena alla dess mest förledande fullkomligheter: behag, skönhet, snille, jemte andra slumpens och uppfostrans företräden, allt hade hon fått på sin lott; och likväl skulle döden, den obevekliga döden ej skona henne; med sin lie har han redan skördat den ädla varelsen, under de mest beklagliga, mest smärtsamma och romaneska förhållanden . . . — Nå men till saken då, pratmakare! — sade Måequinet. Läsaren fortfor: Vi behöfva icke uppgifva namnet; mistress Daw.,