Aftonbladet – 21 februari 1853, sida 1

deri har han förbannadt rätt... Ah, jag är likväl orättvis emot tidningarne; här är en som undfägnar oss med Fashionabla causerier,, af Ricourt; det der är något lättlästare än vanligt. — Då är det säkert förträffligt, — återtog Sampigny. — Ni har då läst det? -— År nej, det har jag icke, — svarade den unge mannen: — gå lingt eträcker sig ej vänskapen i nittonde seklet. — Med detta opus förhåller det sig så, att det saknar all stil; det är hvad man källar kökslitteratur, — inföll Mequinet i lika afgörande ton som om han hade talat i de fyratio odödligas namn. — Mina herrar, mina herrar! — sade officern; — varen då litet skonsamma mot Ricourt; för f-n, han var ju också med i vårt lag! För icke länge sedan kände jag honom gågom en glad och treflig sällskapsbroder och ingen kan söga att han i sin betryckta ställning någonsin afvikit från den strängaste grannlagenhets reglor; derföre, mina herrar, följen mitt råd: i stället att krossa honom genom att nedsätta hans produkter, hvilket är ganska Jätt, så låtom oss högakta honom för hans sträfvan att genom arbete hålla sig uppe. — Ah, hur kan man resonnera gå, bästa Durcoeur! — återtog Måequinet. — Man behöfver således bara ruinera sig för att ha rättighet att ligga alla menniskor till last... Om våra deputerade hade sundt förnuft, så skrefve de en lag för sådana fall... Det är bara följetongsartikels-författare som straxt kunna få sig biffstekar och kotletter; man blir soldat, kommissionär, men ändå tar man sig icke friheten att tråka ut menniskor, af det enkla skälet att man då hellre svälter ihjel. — Ah, bra, mycket bral — sade Ufligt Sampigny, som, medan han åt ett stycke tårta, läste i tidningens följetongsafdelning de nämnda oFashionabla caugeriernap. i — Låt höra då, låt också dina vänner få njuta af detta mästerstycke i stil; ty Ricourt ir ändå en god stilisty — sade ironiskt Måquinet. ;