Aftonbladet – 19 februari 1853, sida 2

emot bordet, för att ej falla omkull. Antoines berättelse var sannfärdig; hon hade i sin hand ett ovedersägligt bevis derpå. Hennes hjerta angreps af en svindel; hon såg i tankarna Henri, hennes räddare, den ende man hon ilskat i hela verlden, ligga stympad och blodig utsträckt på en gräsplan i Boulognerskogen. Likt en vansinnig, störtade hon ut ur rummen, steg hastigt utför trappan, i det hon tog fyra trappsteg i sender, hoppade upp i vagnen och ropade åt kusken: — Gatan la Paix, hötel Mirabeaul! Några ögonblick sednare befann sig Bijou i förmaket till en af de vackraste våningarna i hötel Mirabeau, och hade midt framför sig en väl klädd engelsk kammartjenare, som. på alla hennes frågor gaf det lakoniska svaret, att sir Anthony ej tog emot. — Säg herr Anthony, att det är jag, jag, Bijou... Men lyd då, när jag befaller! — sade den unga flickan med hela häftigheten af en djup smärta. Detta namn tycktes vera en talisman, som öppnade alla dörrar; ty kammartjenaren kom genast tillbaka, upplyfte ett sidenförhänge, och i samma högtidliga ton som om det varit hans nåd hertigen af Wellington, anmälde han: ;mademoiselle Bijoul, l Sir Anthony, sittande framför kaminen i djupt begrundande ställning, steg hastigt upp. Med mycken ansträngning sökte han under ett behagligt småleende dölja de tankar som uppfyllde hans själ; men hans blodsprängda ögon, hvilka lyste af en feberaktig glans, förrädde ett beklämdt hjertas grymma qval. — Hvad är det som förskaftar mig nöjet af ert besök, mitt vackra barn? — sade Bradshaw, i det han närmade sig den unga flickan och hjertligt tryckte hennes hand. — Henri!... Henri! hvar är då Henri? — frågade Bijou, i det hon utbrast i snyftningar. -Dölj ingenting för mig! Jag är beredd på att få höra en gräslig olycka; säg mig derföre sanningen hel och hållen, huru förfärlig den än må vara! Den besynnerliga, häftiga tonen, det osam: