Aftonbladet – 19 februari 1853, sida 2

gatan Tronchet. Der fanns ingen Henri; jag träffade blott gamla Antoine; han gjorde mig helt hjertängslig genom sitt orimliga tal. Jag är nyfiken, jag är svartsjuk, jag är ju i alla fall blott en qvinna, — tillade Bijou i en ton af öppenhjertighet, ej särdeles smickrande för den skönare hälften af menniskoslögtet; — jag går in i Henris sängkammare, och der vänder jag upp och ned på allt. En barnkierg räkning föll mig i handen, och af den får jag bekräftelse på att Henri, af de tvåhundratnsen francs han egde för två år sedan, nu har i behåll blott nitton tusen och några hundra. Så mycket har det då kostat, en operafigurantskag lösörebo! Då blef jag utom mig, jag tyckte mig se spöken midt på ljusa dagen, och jag sade för mig sjelf: Hvem är Henris bästa vän? Det är Anthony; han skall veta allt... Och hör är jag nu! — Ni gjorde alldeles rätt; men tillåt mig lott en enda fråga, — sade Bradshaw, — Tror ni att Henri ej egde någon annan för. mögenhet än de der tvåbundratusen francs? — Jo, det hoppas jag BO... För öfrigt, på det sätt vi lefva hvar dag, skulle deta längesedan varit slut, och han hade måst sätta sig i skuld, — svarade Bijou med en helt egen uppriktighet, — Så tänker också jag, — återtog Anthony, — och jag tror mig icke afvika från sanningen då jag försäkrar er, att ora också Heni endast har några tusen franes, innestående hos sin bankier, så är detta en ganska vanlig fi. nanciel ställning, som drager med sig hvarken ruin elter sjelfmord. Jag, soma nu talar med er, jag tror sannerligen ej altjag i denua stund ens har några hundra francs hos min homme daffaires; icke dess mindre kan jag försäkra, att jag ej skall behötfva skrifva en följetongsartikel för att i morgon få spisa mid. Jag, Lugna er derföre, mitt vackra barr och tro mig då jag säger er, att Henri ekali om åtta dagar vara tillbaka hos er, lika rik och lika förälskad som han någousin vari:. (Forts. följer). t