Aftonbladet – 19 februari 1853, sida 1

vet hvad som kunnat hända. herr Henri, han som är så oförekräckt och oförvägen? — Nå Gud förlåte mig, du tror på tjufvar du! — afbröt den vackra unga flickan, — säg mig, bar du alltid varit lika enfaldig? Ardu född sådan, eller är det bara tillfälligtvis? — Mamsell är ung, vacker, skämtar gerna, det är helt naturligt, — sade den hederliga betjenten med en så ödmjuk undergifvenhiet, att Bijou bittert ångrade sin något för grymma skalkaktighet. : — Du är väl icke ond på mig för min obetänksamhet, du hederliga Antoine; det är något medfödt hos mig, — tillade Bijou i godsint ton. — För öfrigt vet mamsell inte hur det står till här i huset. — Hur står det till då? — återtog lifligt Bijou, hvars nyfikenhet blifvit retad af dessa ord. — Huru det står tillls— upprepade den gamle-tjenaren i hastig ton, — ja, herr Henri för ett lefnadssätt som snart skall ruinera honom; han spelar höga spel, hvar natt är det hela högar af bankosedlar som gå ur huset, och son aldrig mera komma tillbaka. Till exempel för tre dagar sedan, då grefven kom hem på morgönen; gaf han mig fyra bref att å bort med till: hans vänner; i dessa fyra bref låg det minst tjugutusen francs, som han hade förlorat på natten... Också, när jag mot aftonen närmade mig hans säng, för att väcka honom, blef jag så rädd ... ty han såg ut alldeles som ett lik. Och för öfrigt. .fortfor den gamle mannen efter en paus. — Och för öfrigt? — upprepade Bijou, helt upprörd — den första djupa rörelse hon erfarit under hela loppet at sin lefnad. Antoine återtog: — Då jag för tre dagar sedan var hos bankiren, för att hemta tvåtusen francs åt mamsell, då såg jag att kassören, som lemnade mig penningarna, smålog med skalkaktig min, och jag hörde honom säga till sin granne, en kontorist: Den der, han lefver raskt undan; länge kan det väl inte räcka så der., . Sedan