Aftonbladet – 19 februari 1853, sida 1

set och stofthvirflarne. Det behöfdes två pi hvarandra följande, eftertryckliga ringninga på klockan, för alt rycka betjenten ur han grubbel och förmå honom gå att öppna porten. I en klädning af indienne, halmhbat med skotska band, frisk som en rosenknopp under morgondaggen — ja, det var i sanning en tjusande anblick, denna unga qvinna. sum nu syntes för Antoiic: ovärdiga blickar. — Du har låtit mig vänta bra långe, sade Bijou i sin mest näbbiga ton, — och till. på köpet, i stället att be om ursäkt, betraktar du mig som om jag vore en kuriositet. Hvarföre denna bestörta min? Det är jag, Bijou! Gå strax och säg monsieur Henri, att jag i dag frukosterar med honom, och du skall laga att vi få ostron af det der stora slaget som jag tycker så mycket om. — Herr Henri har ännu ej kommit hem — svarade Antoine, . — Ännu ej hemkommen klockan tio på dagen! Ett alltför hyggligt uppförande! Jag skall lexa upp honom dugtigt.:.. Nå väl, då väntar jag tills han kommer, — fortfor den unga flickan med en berömvärd filosofi. — Jag tror mig kunna upplysa manell, att herr grefven ej koöråmer hem i dag, — återtog den gamle tjenaren i hemlighetsfull ton. — Äh, det är inte möjligt ... jag måste nödvändigt träffa honom i dag, jag har de vigtigaste saker att afgöra med honom. Ve du, att fru Blandin i går visade mig ett riktigt vidunder... och hvilket vidunder sedan! ... Ett det allra sötaste vidunder... lika fult som du... nej, ännu fulare, — tilllade Bijou, lika opartiskt som Aeacus fällde sina domar öfver själarna. Jag måste ha femtonhundra francs, för att nu i dag kunna bl egarinna af den der kinegen, annarg blir jag sjuk, ja, det kunde bli min död! — Herr Henri har icke synts till sedan i förrgår klockan tv, och jag är högst orolig, — tillade den gamle trotjenaren, som ej kunde motstå frestelsen att yppa sitt hjertas qval. — Man går icke säker på Pariser-gatorna; hvarenda natt ske stölder och lömnmord: Hvem