Aftonbladet – 19 februari 1853, sida 1

ler en jagt; men hustrun, min vän, den olyckliga hustrun, som ryckes bort ifrån der husliga härden, brännmärkt i verldens ögon. som siötes tillbaka af alla och ser sig dömd att ensam och öfvergifven framsläpa sitt lif... ab, det är för henne som mitt hjerta hyser det innerligaste medlidande . . . Anthony, må denna beklagansvärda lott ej blifva Helens! Jag besvär er, det vid vär vänskap, vid minnet af er far, vid er heder, vid allt hvad ni någonsin älskat och vördat i denna verlden, — Men hvem säger då att min vilja skall ensamt råda öfver händelserna; att här blot! behöfves mod-å min sida att uppoffra en kärlek, gom ör mig. tusen gånger kärare än Jif. vet? Finns det icke också deesa heliga band, hvilka det icke står i menniskans makt att slita lika lätt som hon krossar hufvudskålen eller bjertat? — invände Anthony med en häfughet, som förrådde den dömdes alla qval. Dessa ord läto utan tvifvel framskymta en för Göhtreys blickar hittills dold sanning; ty i det han med begge händer fattade om sitt hufvud, utropade han: — Min Gud, min Gud! Haf medlidande med dem! På detta utrop följde en Jång tystnad. Gontrey och hans följeslagare gingo fortfarande fram och tillbaka på gatan Godot; men deras nedslagenhet var så djup, deras hållning så dyster, att en hederlig borgare, som skulle gå hem till sig, försigtigtvis undvek dem genom att taga en omväg. Mörkret utbredde sig allt. mer och mer, då Gontrey åter tog till ordet, sägande: — Anthony, huru nära förestående bändelserna torde vara, kunna vi ej annat än vinna på att ännu några timmar öfverväga dem. 1 morgon blir det tid att handla; men jag vill icke dröja till i morgon med att säga er, bästa Anthony, det hvarje sjelfförsakelse, hvarje tillgifvenhetsprof man bör kunna vänta af en barndomsvän, dem bör ni också kunna vänta er af mig. Anthony tryckte till ett tacksamhetstecken