Aftonbladet – 18 februari 1853, sida 2

det enda jag med säkerhet har reda på, ör, att jag omfamnades af en municipalgardist det var på min ära en bra vacker karl!..-. Gör inte stora ögon för det, Henri, nog vet du i alla fall, att han var mindre vacker än du. De tre unga fortsatte sin vandring i riktningen åt Madeleine-kyrkan, och snart hade de slagit sig ned vid ett litet bord i en sal på nedra botten i caf6 Duränd, der Gontrey och den unga flickan undfäögnade sig med glacer, medan deras följeslagare helt vårdslöst genomögnade Galignanis Messenger. Plötsligen bleknade Anthony; hans andedrägt blef kort och flämtande; han förde tidningen närmare till sina ögon, liksom för att ej gå miste om ett enda ord, en enda bokstafaf hvad han läste; derpå sänkte han hufvudet, tidningen föll ur hans hand, och hans skälfvande läppar läto frivilligt undfalla sig Desdemonas utrop: O, himmel! var barmhertig!x — Hvad fattas er, min vän? — sade Gontrey, hvars uppmärksamhet denna besynnerliga rörelse ej undfallit. — Åh, ingenting ... er obetydlig svindel, — svarade Bradshaw med ansträngningen hos en man, som söker beherrska sina rörelser. Derefter fortfor han på engelska: — i För Bijou hem till sig, och kom tillbaka hit så fort som möjligt; det gäller lif eller död! Helt förskräckt af dessa hemlighetsfulla ord, skyndade Gontrey på gin följeslagerska; begge togo afsked af Bradshaw och aflägsnade sig nästan omedelbart. ; Knappt hade en fjerdedels tirama förfluti efter Gontreys bortgång, då han åter var till;baka hos sin vän. Han fann honom änn sittande på samma plats och i samma ställning; under hela detta mellanskof hade blot len ojemn, aforuten andedrägt förrådt, ett lifet ännu fanns qvar hos denne af smärtar förintade man. i — Anthony! Anthony! .— upprepade Gontrey, i det han lade handen på sin väns axel. Vid denna tryckning upplyfte Bradshaw åte: