Aftonbladet – 18 februari 1853, sida 2

son, mr Robinsons, jemte några andra namn på sonn, hvilka ej i minsta mån tilldrogo sig läsarens uppmärksamhet. Gontrey stod några ögonblick helt orörlig med tidningen i handen; men förändringen i hans anletsdrag röjde tillräckligt hans hjertas smärtsamma intryck. Icke dess mindre öfvervann han snart denna första nedslagenhet, stack vänskapsfullt sin arm under sin väns, och begge vandrade trottoiren framåt, helt tysta, liksom hade ingen af dem vågat gifva ordets genljud åt sin själs dystra tankar. Gontrey bröt först tystnaden i en öm och nnerligt deltagande ton. i — Antbony, — sade han, — ni känner min gamla vänskap för Hellen och för er, Och likväl skall ni kanske i detta ögonblick tvifla på min tillgifvenhet; ni skall finna mig okänslig, grym; ty jag skall nu med er tala förståndets kalla, afmätta språk. Denna kedja af tilldragelser, så mycket vittnande om ett blindt öde, kan bemötas blott på ett enda sätt, ett sätt värdigt ett sådant hjerta som ert... Framför allt, och mest af allt, är det — jag säger icke Hellens lycka, men väl hennes heder, hennes framtida lugn, som böra bevaras. . Ja, Anthony, låtom oss tänka blott på henne, på henne ensam! Ah, jag läser redan i ert tårdränkta ansigte, att omsorgen för hennes framtida väl utgör enda målet för de smärtsamma tankar som nedtynga er! Ni, tbony, en verkligen stark själ, Di skall veta att i bottnen tömma sjelfförsakelsens och tillgifvenhetens kalk. Förstå mig rätt, min vän, då jag säger er — ack, med en djup förtviflan! — att det gifves blott ett enda sätt att draga er ur detta olyckliga läge — ni måste böja ert hufvud under ödets oblidkeliga dom, ni måste gifva Hellen tillbaka åt hennes make. — Men det är icke möjligt! — svarade den olycklige unge mannen, på hvars hufvud hans väns ord föllo brännheta som smält bly. (Forts. följer.)