gade Bijou, som nu åter kommit sig för, till Gontrey, hvars blekhet förrådde hans häftiga själsskakning efter det nyss timade uppträdet. — Min Gud, hvad det ändå är nvarraktigt att man skall vara så sjäpig och bli sjuk midt på Ludvig XV:s torg! Hvad skall väl nu mamma Cantalou siga om sin dotter, honry den goda gumman, som 1814 så eftertryckligt sade kossackefna sanningen? — Mamma Cantalou skall tänka, att vi lätt nog sluppit ur faran, tack vare denne hederlige mans menniskokärlek ! Och Gontrey tryckte hjertligt handen på en ung militär, som stod bredvid den unga flickan och tycktes sluka henne med blicken, liksom hade han lyckönskat sig sjelf att hafva ryckt en så förtjusande varelse undan en säker död. . — Det är väl sannt att mamsell hade kunnat få upplefva några svåra ögonblick, — sade helt blygsamt soldaten, — Ack, det skall jag icke heiler glömma, min tappre man; men som ni lätt kunde hysa mindre goda tankar om mig... ty jag var ganneriigen mindre treflig under vår ridt tillgammans ... så måste ni, — fortfor Bijou i gin mest inställsamma ton, — ja, min tappre räddare, ni mäste visa mig den vänskapen att såsom ett minne af mig mottaga den här lilla nälen; den skall erinra honom hans vackra handling och dea soma varit föremål derför, Och den unga flickan tog ur sitt klädningsJif en dysbar brosch, besatt med perlor, och rickie den med en vänlig åtbörd åt soldaten. — Mamsell, — sade den eednare, som när stan fann sig förolämpad af denna frikostighet, — jag gjorde esdast rain pligt, och jag är redan nog belönad derför. — Ni vägrar att ta emot roin lilla gåfva, des Var ganska illa, — återtog Bijou; — ty hvad skail jag väl eljest kunna gifva er, såsom ett minne af mig?... och någonting måste jag ändå ge er, Gift eller ogift, de vet ju ul, hvad qvinnan vill, det måste ske; ty det vill både Gud och hin höle! — Nå väl, min söta mamsell, om ni ändt