Aftonbladet – 17 februari 1853, sida 2

olädtigt ansigte, som ännu aldrig varit förmörkadt af bekymret eller af tankan på morgondagen, krönte en svanhvit hals; hennes illa spefulla, något uppstående näsa skulle ika lätt som Roxelanes ryktbara näsa kunnat ill stoft förvandla äfven den mest folkskygge Solimans hjerta; hennes stora, grå, guldskimrande ögon under de långa bruna ögonhåren tindrade af qvickhet och skalkaktighet. Det var ickel svärt att upprita denna intagande flickas stamträd: hon härstammade i rak linea från Eva, Danae, Manon Lezcaut, dessa tjusande onda genier med lastfulla instinkter och godt hjerta, hvilka funnit och alltid skola finna en Adam, som biter i äpplet, en Jupiter, färdig att förvandla sig i ett guldregn, eller en Desgrieux, som med sin heder och sitt lif får betala en olycksbringande kärlek. Må andra, dygdigare än vi, kasta första stenen på denna lysande ireenighet i personen af dess förledande afkomma; vi svage syndare och sanningens verkliga vänner ha icke mod dertili, i Det var icke möjligt att misstaga sig på beskaffenheten af den sysselsättning hvaråt det muntra koteriet hade egnat sig. De lifliga ögonen, den friska och glänsande hyn, de glädtiga och klara rösterna angåfvo gäster, som nyss stigit upp ifrån middagsbordet och hos hvilka digestions-organerna i ett gladt och upprymdt lynne distillerade gafterna af utsökta rätter, ångorna af ädla viner. ; Då de fyra personerne stigit ur vagnen neå på trottoiren, stannade de några ögonblick, liksora om de nu borde åtskiljas. Bradshaw tryckte redan Gontreys band till ett afekedstecken, då Bijou med en befsllande åtbörd fattade i hans arm. — Huru? Vill ni öfverge oss innan vi fått skåda festen? Vill ni så der sans facon gå hem till er! Nej, se det blir icke at, min söta mylord! — sade Bijou i beslutsam ton, — Men hvarför det då? — frågade Anthony. — Emedan jag skall be er så vackert och så bevekande att följa med 0ss, att ni ej skall