Aftonbladet – 17 februari 1853, sida 1

bli qvitt den ohyfsade karlen,: och räkna på tacksamhet af din Bijou.r Den vackra hand, som tillklottrat denna epistel, förutsåg troligtvis ej hvad öde som väntade den: den stackars biljetten blef sönderrifven i tusen bitar, och dessa trampades sedan med raseri. Länge räckte dock ej denna häftighet, och sedan Gontrey kastat i kaminen .de på golfvet kringströdda bitarna af biljetten, ropade han med hög röst. Antoine. Den befallande tonen medgaf intet dröjsmål, och Antoine tittade omedelbart in genom kammardörren, Ehuru åtlydd på sekunden, var Gontrey ändå icke nöjd; han sade häftigt: — Nå, måste jag då gå ut i trappan och hemta in dig? Kom fram då! Orkar du ej? Antoine närmade sig, surmulen, med samma min som Crispin, då han var rädd att få stryk. — Hör noga hvad jag säger dig och för första gången i din lefnad sök att uträtta fem saker, utan att begå lika många misstag. De här fyra brefven bär du till deras ägare, sedan går du till herr Dumont, der man känner ditt ansigte: ja, ået finns ej två sådana i hela Paris... Min Gud hvad du är ful, då du är sömnig! — tillade Gontrey under ett flatskratt. Icke dessmindre smålog Antoine med vänlig min. Gontrey fortfor : — Du begär å mina vägnar två tusen france, och går sedan med dessa till mamsell Noöl. Marsch nu; gå och lägg dig, och må ingen, under hvad förevändning som helst, komma och störa mig. Den gamle tjenaren, föga angelägen om att hålla sin herre sällskap under hans nuvarande ginnesstämning, gick så snart han inhändigat brefven, med hastiga steg ut ur rummet. Då Gontrey blifvit ensam, närmade han sig efter några ögonblicks tvekan åter bordet, tog papperet, som låg der bredvid bankosedeln, och började genomögna det. Denna lektyr var ny och uppbygglig för Gontrey; några ögonblick sysselsatte den uteslutande hans