Aftonbladet – 17 februari 1853, sida 1

kunna läsa: med darrande röst:Bonnevieille 275 louvisdorer.:. Prins Muravieff, 127.. Meurville, 98... Kapten Reidel, 25.n — Hvad sade man mig, att jag borde var på min vakt emot den der? Han har förfe lat sin afton! — yttrade den -olyckligespe laren för sig sjelf med ett besynnerligt och smärtsamt leende. När Gontrey läst till slut den sorgliga förteckningen på sina spelförluster, stod: han er stund qvar vid bordet såsom en man, der der, beherrskad af sina själsrörelser, icke märker huru tiden fortlöper. Andtligen genom en ytterlig ansträngning. lösryckte han sig ur denna dvala. Hastigi och liksom: för att draga fördel af ett godi beslut, drog han ut en bordslådå, tog derutui fyra brefomslag, tog i sär sedlarna och lade dem i fyra lotter på bordet: Derpå tog han några louisdorer ur fickan och kompletterade med dem de särskilda summorna. Hvuvearje lott lades nui ett särskildt omslag; omslagen förseglades med grefvens vapensigill;, och med darrande hand skref hän utanskrifterna; men detta arbete hade uttömt den unge mannens krafter; med begge händer fattade han om sitt hufvud och stod länge och betraktade den stackars 500-francs-sedeln, hela återstoden af den lilla -skatt, som han några ögonblick förut haft för sina ögon. — Det är förbi... jag vill icke mera tänka derpå, — sade Gontrey i samma ton hvarmed en patient tackar läkaren, då han på honom amputerat någon lem. Och för att helt och hållet förändra sina tankars lopp, öppnade han nu den andra biljetten, som betjenten lemnat honom och hvars papper var parfymeradt. — Stilen och stafningen, båda delar lika egna, förrådde den qvinliga författarinnan af denna biljett, som för öfrigt var undertecknad med det sällsynta namnet Bijou, Den lydde så här: Min bästa vän! Juveler äro dyra, och tapetserarne likaså. Min kom åter i morse och tråkade ut mig; skicka mig derföre tvåtusen francs, att jag må