Aftonbladet – 17 februari 1853, sida 1

väl hälla dig vaken, åtminstone fem minuter till? Vänta här, och när du verkställt mina befallningar, då må du gå och. lägga dig att sofva i hundra år, om du så vill. Då Gontrey slutat denna skarpa tillrättavisning, gick han in i en sängkammare som var upplyst: af två vaxljus; ty ännu inträngde icke dagsljuset i denna för hvila på dagen bestämda tillfyktsort. Den unge mannen gick två eller tre gånger omkring i rummet och svängde machinmessigt i handen de begge brefven, som hans betjent hade lemnat honom. Det första, som var temligen tjockt, hade det vanliga utseendet af ett affärsbref, och förrådde dessutom sitt ursprung genom den helt enkla stämpeln af ett kändt bankir-hus. Det var åt detta bref Gontrey först egnade sin uppmärksamhet. Han bröt sigillet och framtog ur omslaget ett bredt papper, väl linieradt och med siffror, så att man ganska lätt kunde finna, att det var en konto-kurant. Efter en flyktig blick derpå, kastade Gontrey papperet på bordet och befriade ur deras fänggel två bundtar bankosedlar, hopfäste med knappnålar. Han höll dem några ögonblick i handen, betraktade dem med en melankolisk blick, och beslöt omsider att lägga dem på bordet bredvid papperet; men innan Gontrey skiljde sig ifrån sedlarna, tryckte han dem, under en cf ivillig känsla af smärta, till sina läppar. — Nä väl, — sade den unge mannen, i det han flera gånger skakade på hufvudet, likgom för att få klarheti sin förvirrade bjerna. Och med en eftertrycklig åtbörd, liknande den af Hercules, då han försöker att afskaka sig Nesgus-klädnaden, ryckte han upp ur frackfickan en liten annotationsbok med röda marokinspärmar, och sönderbröt snarare än öppnade silfverhäktan derpå. De med: blyerts skrifna orden, som stodo-att läsa på den uppslagna sidan; upplifvade troligtvis de smärtsamma intrycken i Gontreys hjerta; -ty er gräslig nerfryckning förvred hans anletsdrag, och han måste flera. gånger gripa sigvan, för att