Aftonbladet – 17 februari 1853, sida 1

i korridoren, då dubbeldörren till entresolsvåningen öppnades och i densamma visade sig det uppskrämda ansigtet af en man om femtio till sextio år; med en madras-duk bunden kring hufvudet, insvept i en gammal sliten öfverrock, och hvars gurmulna ansgigte, så vanligt på gamla domestiker, ännu mera fördystrades af det elaka lynnet efter en sömnlös natt. — Finns här ingenting åt mig, Antoine? — sade Gontrey, som vid åsyren af sina husgudar och sin gamle trotjenare återfördes alltmer till känslan af verkligheten. — Två bref till herr grefven, som aflemnades i afton ... i går afton, — tillade Antoine i en faderligt förmanande ton. Gontrey räckte fram handen för att taga de båda brefven; men antingen af oskicklighet å hans sida eller af bristande uppmärksamhet å betjentens, nog af att brefven föllo på golfvet. — Nå, men du sofver då på stående fot! — sade den unge mannen. — Man kan också ha lof att vara sömnig klockan åtta på morgonen, — svarade den gamle betjenten med en grymtning, liknande den som ett i sitt läger angripet vildsvin låter höra. Tröttheten efter en sömnlös natt hade förslöat Antoines skarpsynthet, så att han ej märkt det på Gontreyg panna hopade ovädret. Hade den stackars betjenten mera uppmärksamt betraktat sin husbonde, så skulle han ha besvarat dennes förebråelser blott med en vördnadsfull tystnad. Då Antoine ej vetat tygla sitt elaka lynne, hade han sålunda gifvit den unge mannens vrede ett tilliälle att utbrista, hvilket också med mycken ifver omfattats. — Ditt nöt! — utropade Gontrey, — har jag icke hundra gånger sagt dig att du aldrig skall vänta på mig? Tror du då det är så angenämt, då man kommer hem, att få se din gamla uggle-fysionomi? Gua förlåte mig, kunde man icke bli sjuk deraf, och jag tror sannerligen att du roar dig med att vaka, bara för att förarga mig! ... Nu kan du