Aftonbladet – 16 februari 1853, sida 2

— Nej visst icke, — afbröt Gontrey med! mycken liflighet; — den här natten var det blott obetydliga förluster hog Meurville, och jag för min del har hela natten spelat om påfvens skägg. ) — Det var sannerligen det allra bästa, — sade Ricourt; — om det finnes något lika obehagligt som att ruinera sig sjelf, så är det då msn ruinerar andra. : — Ah, moral i den gamla spyflugan Ricourts mun, han, som då: han icke har någon annan att bita, biter sig sjelf, det låter sannerligen ganska eget! Det hörs minsann nog att solen ännu knappt är uppgången, — sade Gontrey med afbruten och skälfvande stämma, — Ah, jag finner. att du ännu är ond på mig för mitt skämt i går afton rörande Bijou och dig sjelf, — återtog Ricourt. Han fortfor i en helt frimodig och dyster ton: — Jag har redan gagt dig, och jag upprepar ännu en gång, att jag hade orätt. vad kan jag väl göra mer? j sad — Du obarmhertige spefågel, som slår ned på alla, äfven på dina bästa vänneri-. Och ändå: måste man förlåta, alltid förlåta dig, — sade Gontrey, com, oaktadt sina förebråelssr. med ett småleende gaf syndaren abgolution — Man mäste förlåta mig -,. framförall måste man lära känna mig, — återtog Ricour med en allvarsam min; som eljest var hel frenimande för hans ansigte, och den Gonirey. hans intima vän sedan flera år tillbaka, nu I bemärkte hos honom för första gången. — Här finnas två Ricourt, min goda man, der som man ser vid gasljuset, den Ricourt son l visar sig på operan och i Cafe de Paris, son I skratter åt allt och åt alla, isynnerhet åt-sif sjelf; ämnet ör rikt, och han försmår det ick heller. När man varit nog dum att ruiner sig bör man väl skratta åt sig sjelf; om ocks