Aftonbladet – 16 februari 1853, sida 2

ör så många af dess innevånare okända skår lespel; hela legioner af gatsopare voro stadde utöfningen af sitt bhandtyerk, medan på haussgen framrullade mjölkkärror, kärror med. srönsaker och alla dessa åkdon, åt hvilka ciilisationen uppdragit att rena den stora stalen... Midt ibland en hop arbetare, som ned pipan i munnen .glädtigt begåfvo sig stad att förrätta sina sysslor, utan att ber syrara sig om samhällsproblemet, utmärkte ig en ung man, omsor sfullt insvept i sin valetå, med löst knuten alsduk, oblankade töflor, och som med svårmodiga steg gick ram åt boulevarden från gatan Basse, i rikting. åt Madeleine-kyrkan. Ehuru morgonkylan var. liflig och genomrängande, kunde man ej tillskrifva temperaurens inflytelse den rödfnasiga hyn och de röda ögonen på denne så tidigt promenerande unge herre, som var ingen.annan än Henri de Gontrey. Han hade nyss gått öfver boulesarden vid vinkeln af gaten Caurnartin, dåi detsamma. en person! syntes på trottoiren. helt nära intill gatan, klef öfver rännstenen och, skyndande efter. Gontrey, med -ganska vacker basröst intonerade . Wilhelm, Tells navankunniga rop till Arnold: ;Hvarthän? Hvad ifver lifvar dig?, — Hvarföre darrar du så? — fortfor sångaren med ett staccato, som straxt gjorde sin behöriga verkan; ty Gontrey, som ända hittills. synte döf för denna melodi, vände sig nu om och tryckte bjertligt Ricourts Kand, den han räckte honom; o— Nå, so det var just ett vackert Jif du för, -— sade Ricourt, som med gin friska hy och gitt uthvilda utseende nu måhända kunde taga sig rättigheten. att tala i moraliserande ton; — man kommer, utan all motsägelse, tidigt hem då det sker i soluppgången! Och hurn ha vi tillbragt vår natt sedan? Vi ha väl tappat på lansquenet våra hundra lovisdorer?