Aftonbladet – 16 februari 1853, sida 2

ställningen, ser du, skulle man snart kusna befria sig, om man bara hade mod till ett sjelfmord, detta durama mod som så många fånar ha; men vi andra deremot, vi gamla lejon, vi ha icke ens detta mod! Ett under ständiga orgier. gelna utsväfningar tillbragt lif har försvagat till och med märgen i våra ben... Hvad som i synnerhet gör mig uppbragt på mig sjelf, är, att jag, som så förbannar detta lif, ändå icke haft mod att fatta ett afgörande beslut. I min olyckas dagar har det ej felats mig vänner; väl tjugu sådana ha veiat hjelpa mig; en ville använda sitt parlamentariska inflytande för att skaffa mig en uppbördsmanssyssla; en annan ville skafta mig: in vid sitt regemente, så att jag nu i dag troligtvis hade varit underlöjtnant; ja, till och med Bradshaw har tillbjudit mig att såsom associe få förvalta hans omätliga besittningar i Afrika; detta hade varit en gäker affär, hvarpå man under loppet af några få 8 kunnat samla en betydlig förmögenhet. .. Nå väl, jag stötte tillbaka alla de hjelpsamma händer som räcktes mig... Jag hade icke mod att lemna det fördömda Paris. Jag kan icke afsäga mig dess lockelger, dess atmosfer; jag blir qvar här, och jag kommer troligtvis att dö på ett fattighus. Denna dystra monolog, framsagd med ett vildt eftertryck, föll liksom smält bly på Gontreys hufvud. — Tig, tig då, min stackars vön! — utropade helt ofrivilligt Gontrey, — du ger tusen dödliga styng åt mitt hjerta. — — Ja, jag är i sanning alltför dum; ursäkta mig, det är så tidigt på dagen, och för öfrigt är jag ännu fastande. Hvad du nu fött höra af mig, stannar der! — fortfor Ricourt, i det han med handen slog på Gontreys bröst, medan hans ansigte återtog sitt vanliga skämtsamma och jovialiska uttryck. (F Oxt3.)