Aftonbladet – 15 februari 1853, sida 2

NN NEN på hufvudet en mössa på hvilken modistens nyck utstrött växtrikets alla skatter, drufvor, ax, små morötter; med kejserliga steg gick hon utför trappan, utan att unna Ricourts vicka inföllen ens den lilla segern af en ögonblinkning. — I sanning, fru Cantalou tar sig ännu ganska väl ut vid ljus, — sade RBicourt; — hon har rätt vackra lemningar; skada blott, att hon har så många slags grönsaker på hufvudet . . Dessa ord, uttalade med hög röst, trängde till damens öra, enär hon i detta ögonblick befann sig midtför gruppen. — Ricourt, — sade hon, riktande på sin motståndare blicken af en vredgad Juno, — på min ära, min vän, du missbrukar qvickmäns privilegium på att säga dumheter. Derefter aflögsnade gig tru Cantalou, segrande, midt under ett-gillande sorl. Denna skarpa tillrättavisning var icke det enda straff som Ricourts alltför bittra tunga ådrog honom. Då de begge damerna gått sin väg, yttrade den unge mannen, som utgjort föremål för den pratsjukes begabbelser, i sträf ton följande ord: .-Ricourt, man har ganska rättfidå man säger, ait du har det bästa hjerta och den elakaste tunga i verlden, att du är en sådan vän som man bör önska sin bätskaste fiende att komrsa i besittning af. — Jag har syndat, det är ett fel, ett mycket stort fel, — svarade Ricourti ödmjuk ton; ty i sjelfva verket en god och redligt sinnad ung man, mottog han med undergifvenhet en välförtjent lexa. Den enire tycktes ej hafva hört detta sva:; han hade lemnat sin observationspost och styrt kosan åt orkester-korridorez, der Iflera personer voro församlade. : — Gontrey skämtar ej då det är fråga OM Bijou. Den sora ger sig i leken, får leken åa — anmärkte Sampigny i form af tänkAck fru Cantalous magra unfall! Ricourt te 1Å