Aftonbladet – 15 februari 1853, sida 2

tbedja mig offret af en kadrilj åt min unga indianska? Må hon icke bli alltför mycket utsatt för det hårda ödet att kläda väggarna, hvartill hon i sanning ännu är för ung. — Och dessutom alltför vacker, — afbröt lifligt Gontrey. — Huru ofördelaktiga tankar ni, en veritabel engelska såsom jag vet er vara, än må hysa om mina landsmän, så skail ni ändå icke betvifla deras smak, deras artighet; och jag kan försäkra er, det vore ait förneka både det ena och det andra, om man trodde att miss Kate skulle på en pariser-bal komma att sakna kavaljerer. — Ni lofvar då bestämdt att egna er ät Kates tjenst under hela balen hos baronessan de Rotours och att äfven söka skaffa henne andra kavaljerer bland dem af era vänner, som ännu dansa? — tillade mistress Daw med en lätt anstrykning af hån, stöldt till de unga män som ledsnat på att dansa. — Det är en ynnest som jag skall tilldela blott mina förtrognaste vänner, och hvaraf jag för öfrigt sjelf tager brorslotten. — Ni är alltid samma goda Henri som fordom — sade mistress Daw i den raest bjertliga ton, I detta ögonblick framträdde åter den indiska Jakejen och anmälde, att vagnen väntade vid ingången till teatern. Gontrey bjöd mistress Daw sin arm och gick, åtföljd af sic Anthony, gom ledsagade de begge unga fickorna, framåt peristilens glagdörrat. Först ofer att hafva ända till slut fullgjort sitt ridderliga värf, och sett vagnen afiägsna sig med mistresg Daw och hennes döttrar, togo de båda unga männen hvarandras arm och gingo Sulevarden framåt. , Aftonen var herrlig, fast nägot kall; bulevarden erbjöd denna lifliga anblick, gom alltid följer på utgången från teatrarna. Med igenknäppta paletåer och cigarren i mun, sandrade Gontrey och hans följeslagare iriktning åt Porte-Saint-Martin, : (Forts. följer.)