sons paletå, som utgjorde föremålet derför, liksom hade han ryckt på klocksträngen hos en halsstarrig portvakt. Den unge mannen, till hvilken detta illustrerade tal var stäldt, kände troligtvis från längre tid sin granne för att vara en af dessa beskedliga menniskor med alltför rörlig tunga, som aldrig neka sig tillfredsställelsen att i en väns bröst nedsänka udden af ett misshagligt skämt; också syntes den sednäre ej det minsta angelägen om att underhålla tvisten; han gjorde en fjerdedels vändning, så att han i ordets egentligaste bemärkelse nu vände sin interlokutör ryggen. Denna eftertryckliga manöver . afväpnade likväl ej den obarmhertige pratmakaren. Han smög sig hastigt in ibland hopen och tog plats i gruja pens första led, alldeles midt emot den unge mannen, så att denne nu ej kunde förlora det minsta af hans ord och åtbörder. Denna gång valde dock Ricourt ett annat föremål för sitt skämt. Med ögat riktadt uppåt trappan, helsade han med handen två damer, som långsamt nedstego jemte den öfriga hopen, och hans läppar, dem han formade till ett det mest behagliga småleende, läto undfalla sig dessa ord: — CorpordiBacco. . . sjufallt gudomlig. . en verklig förtrollerska från Endora..-.en ngel med engelska spetsar och kinesiskt rusflor! .. . Redan mindre lycklig i:det granna talet till in vän, var Ricourt det lika litet i sin komlimang åt den unga damen som närmade ig. Hon vände bort sina blickar, dem hon nda hittills häftat på gruppen, och en med vacker handske beklädd hand tillslöt öppnin sen på kaschmirshufvan, hvarmed hennes mfvud var betäckt. Denna manöver, liknandelen af en uppskrämd dufva, syntes ej beha a ett äldre frustimmer om vid pass femtio r, ett vördnadsvärdt förkläde åt den vackra ned hufvan försedår damen. Den nämnda Idre damen med en djerf blick, och med öferläppen beskuggad af ett manligt fjun, var kt klädd i en gul moire-klädning och bar