front-förändring och befunno sig nu midt emot en man af omkring trettio år, liten till växten, undersätsig, med lifliga ögon och i öfrigt liknande hvad man kallar en bonvivant; han höll vid armen en utländning, hvars stela hållning förrådde det renaste britanniska ursprung. — Ah, se Ricourt! — sade på en och samma gång de begga urga männen. — Hvad göra ni här, go herrar? — genmälte Ricourt. — Vi försöka att gissa hvem denne besynnerlige Caliban kan tillhöra — sade den unge mannen till höger, helt belåten med sitt infall. — På min ära, min vän Måequinet, — svarade Ricourt, — det är bäst att derom fråga Reidel, som står här och som känner hela sitt Pariser-Albion på sina fem fingrar. — Den der Jakejen tillhör, efter hvad jag tror, mistress Daw, som i London var en af lejoninnorna under gista säsongen, — upplyste den undersätsige mannens följeslagare med en helt britannisk lakonism. — Det är just hvad jag sade Sampigny: Ptt långväxt, mörklagdt fruntimmer med marabout-plymer, ett par grå hästar, en grön kajesch, någon annan tror jag ej att det kant vara! — sade Måequinet med en ståtlig håll-! ing. — Nå, men jag hoppas ni ha väl ej gått niste om aftonens rT?presentation? Hur väll Varlotta dansade! . . Diva . . . diva ... maravigliosal — utropade Ricourt, som, dåj! an yttrade sig om dans eller jagt, helst besagnade de sköna konsternas klassiska språk. — På min ära, — återtog Mequinet, — il råga om baletter tillstår jag uppriktigt att jag : ir mycket blaserad, och det skulle behöfvas någonting alldeles nytt för att locka mig in il outiken. — Ja, sådan är den nuvarande generatioen I — anmärkte Ricourt, i det han med ko-l niskt allvar vände sig emot sin följeslagare, — vid tjugo år är man mera blaserad änsbåde ar och mor! I köket måste man ha Cayenne. peppar; i fråga om spirituösa drycker: vet man