sade den af de begge unga männen, som hade sin plats till höger, i det han uppifrån och ned, liksom hade han haft för sig ett monument, lorgnerade en koloss om sex fot, hvars gröna plym gjorde honom bemärkt bland hopen, liksom håret utmärkte Calypso midt ibland hennes nymfer. — Grekiska ministerns hejduk! — sade den unge mannen till venster, i det han pekade på en palikardrägt, som för några och tjugu är sedan skulle kunnat afpressa mer än en känslig grekvän varma tårar. — Finansfurstens azurfärgade livr I — återtog den förstnämnde, såsom en man hvilken noga har reda på den förnäma verlden. — Gontreys groom! — yttrade den andre som ej ville stå tillbaka, i fråga om goda bekantskaper. — Se här något högst eget och som förtjenar att skådas på nära häll! — Och i det den unge mannea till höger sade detta, drog han helt ovilkorligt med sig sin följeslagare fram til det föremål som hade väckt hans uppmärksamhet. Det var hvarken mer eller mindre än en indisk lakej med kopparfärgad hy, svart skägg, bärande på hufvudet en vacker, grön turban och klädd i en lång öfverrock af blått kläde, och af utländsk snitt; med armen belastad af velsar och gchalar, väntade han, troligtvis drömnande om Gangesflodens stränder och deras herrliga sol, på atttimman för hemfärden skulle slå för hans herrskap, — Hvad är det der? — gade den unge mannen till höger, i det han genom kristallglaset i sin lorgnett betraktade den stackars Hinduen. — Någon Nabobs lakej? — Troligtvis Dwerkanaath-Tagores livrö, hvars ankomst till Paris tidningarne förkunnat, — svarade den unge mannen till venster med säkerheten hos en väl underrättad. — Ah, Mequinet och Sampigny, Sampigny och Mcquinet, jag gör er min komplimang. Dessa ord, yttrade med en vacker basröst Örat på de begge unga männen, ryckte dem ir deras funderingar; de gjorde samtidigt en