DE 710 TUSENDES ÅTERTÅG, MAJOR FRIDOLIN. ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSKAN. De gamla Lejonen En vacker afton i slutet af April 1842, då uret i passage de lOpåra slagit balf tolf, kommo två unga, mustacherade,i paletåer insvepta herrar ut ifrån korridoren och framskredo i teaterns peristil. Begge voro små till växten och skulle behöft särskild tillåtelse för att få bära krigarens drögt; men deras mycket fria skick, lorgnettens flitiga begagnande, deras höga sjelfmyndiga ton; detta var tillräckligt för äfven den minst öfvade betraktare att å priori hänföra dem till kategorien aflejon utaf andra ordningen, hvilka i vissa regioner af Parisersamhället scdermera erhållit namn af Arthursa och Polkas. Et synnerligt bemödande att helt och hället likna hvarandra röjde sig i de båda unga herrarnes klädedrägt och utseende i öfrigt. Samma färg på deras paletåer, samroa frisur på det pomaderade och parfymerade håret, samma form på deras med knappt märkbara skyggen försedda hattar, hvilka hängde helt kavaljersmessigt på hufvudet. Kortligen, allt tycktes hos de begge promenerande angifva det af vetenskapen hittills oförklarade atiraktionsfenomenet, hvilket i filosofien frambringar lärjungar, i litteraturen medarbetare och i den fysiska ordningen siamesiska tvillingar. . Representationen hade varit lysande, och en talrik betjening i liver uppfyllde testerns peristil. De begge unga herrarne hade något svårt för att bana sig väg genom hopen af de hesa kommissionärerna , de sömnaktiga lakejerna, de af köld skälivande nyfikne, som Vanligtvis trängas om hvarandra vid ingångarna till operan, — Åh se, ryska ambassadörens jägare! —