Aftonbladet – 14 februari 1853, sida 3

jella omständigheterna vid ceremonierna, hafvs icke haft någonting att anmärka. -Det fanns väl vid all denna ståt några urblekta ekipager. några slitna livrer, några gamla kostymer, som länge hängt på spiken och icke tillskurns efter det nya kejserliga hofvets ordres gjorde liten skandal bland sina yngre medtäflare; men sjelfva solen har ju sina fläckar och upphör icke derför att vara sol. Det är således icke mer än rätt och billigt att bekänna att tåget var lygande och att alla af diamanter strålande klädningar och hufvudbonader, alla guldsmidda frackar, som sammansmälte med den ; Notre-Dame utvecklade lyxen, der frambragte ett af dessa skådespel som äro egnade att smeka ögonen. Det fanns måhända ej mer än en anmärkning att göra, och det var att skådespelet till följe af ett öfverdrifvet slöseri med ljus snarare bländade än smekte ögonen, och det bländande ljuset är ingenting angenämt för ögonen. Damerna hade i vaxljusen rivaler utan barmhertighet. Detta angår som jag sagt den materiella sidan. Den mtellektuella och politiska var icke på långt när j samma grad tillfredeställande. Då jag sökte uttyda de intryck som lästes i ansigtena, eller till och med uttryckte sig i ord, ty församlade menniskoskaror tala ändå alltid litet, tyckte jag mig finna följande: Förvåningen som : giftermålet hade uppväckt var efterträdd af minst sgagdt ovissheten om det omdöme man borde fälla deröfver. — Kejsarinnan var behaglig, vacker, retande, det såg man, men hvad var hon invändigt för ett slags varelse? Så aflägsna vi också, efter hvad man säger, äro från bördeng, från aristokratiens fördomar, äro vi icke vana att se personer uppstiga på tronen, hvilka haft att taga alltför långa steg för att hinna fram dit, emedan de måste arbeta sig fram ur djupet af de enskilda klasserna, låt vara de högadliga; så. hög, så utmärkt plats de äng intaga, äro de dock i våra gamla föreställningar ett godt stycke aflägsna från tronen, och de ben som hafva klifvit öfver detta stycke synas oss underbara och måhända litet mera öfvade än anständigheten kräfver. Plötsligheten af grefvinnan Montijos uppträdande i de högsta kretsarne och hennes egenskap af utländska stegrade denna ovisshet, och en hvar tycktes fråga sin granne, för att få veta huru han skulle taga hvad han såg för sina ögon. andra sidan var det i karaktererna någonting motsägande, som stötte och förvirrade sinnena. Förmälningen, privat huslig : grunden, var oändligt aristokratisk i formen. Det var i sig sjelft ett 1853 års bröllop, men som i alla åtföljande omständigheter luktade starkt af medeltiden. Denna sinnesförfattning skulle nödvändigt bortblåsa all slags entusiasm. Det rådde en nyfikenhet, som hos många var uppblandad, om ej med ett formligt ogillande, åtminstone med någon grad af oro och nedslagenhet. Jag var i Tuilerierna och teraligen nära palatset när kejsaren föreställde kejsarinnan för folkhopen. Detta ögonblick var synbarligen väl beräknadt att tillvägabringa en explosion af folkentusiasmen. Nåväl; detta krut ville ej brinna. Oaktadt det oklanderliga -behaget uti den unga kejsarinnans hållning och sätt att helsa, kan man säga att det icke hördes ett enda rop, om nian undantar denna obetydliga qvantitet af den varan, som man alltid hör, men som i en ofantlig menniskoskara endast tjenar att ge relief åt tystnaden. Jag hade redan anmärkt samma sak under det kejserliga bröllopståget. Ofta sökte kejsaren och kejsarinnan genom de nådigaste åtbörder framkalla helsningar och bifallsrop af folkmassan, men den svarade litet eller intet på dessa inviter. Hvadjag sagt kan man sammanfatta i några få ord: grefvinnan Montijo har spelt gin roll med bifall. Det återstår för kejsarinnan att spela sin lika bra. Början har icke varit så illa. Värdet at det smycke som staden Paris erbjöd henne anvisadt åt välgörenhetsanstalter, och petiningarne som lägo inneslutna i hennes bröllopstoilett användas att öka antalet af sängplatser i de Obotliges hospital, — sådana handlingar äro visserligen ganska väl egnade att skaffa henne popularitet, och bättre än det, om de, såsom jag älskar att föreställa mig, äro ingifvelser af välvilja och icke af beräkning. Ni minns att kejsaren i det tal till senater hvari han tillkännagaf sitt förestående äktenskap gjorde sig en ära afatt vara en parveny. Malisen påstår nu att äran af denna uppfinning egentligen tillhör kejsaren af Österrike. som, då Louis Napoleon för icke länge sedan skulle hafva anhållit om en österrikisk erkehertiginnas hand, afslagit denna anhållan med tillägg att han icke ville ha en parveny gin familj. I detta fall skalle ördet väl hafva varit brukadt ironiskt, en ironi som det dock var meningen att ingen mer än den kej serliga kamraten i andra hörnet af verlden skulle begripa, Men jag glömmer förmälningsböptidligheterna, till hvilka det i dag var mia mening att inskränka mig. Lyckönskningsadresserna vilkas påtegliga dröjsmål kan förklaras al brådskan med förmälningen, börja nu att inyta temligen ymnigt. Det bevisar icke mycket; emellertid måste man väl tala om det. Sådan, min herre, är hufvudsumman af mina tankar och iakttagelser öfver den akt, som i detta ögonblick sysselsätter Europa och innu icke upphört att sysselsätta Fratikrike. 4. HH. Åusiralien contra Californien. Följande utdrag ur ett bref från en Svensk väringsididkesre, som länge uppehållit sig i Ualifornien men nu öfvergifvit det för det nya suldlandet, torde ieke sakna intresse för vära HanrA