— du skall ej nu tveka eller -neka mig det? Jag önskar att fullkomligt lära förstå din ädla natur. Alskade du Sanfillian, nör du afstod honom åt mig — älskade du honom så som jag aldrig gjorde det — så som Aan älskade mig?o O, långt derutöfver, långt derntöfyer, Rosemunda! Öfver allt begrepp och öfver alla ord var min kärlek för Santillian, För att ge honom lycklig skulle jag gerna gifvit mitt hjertblod, ty hvad har väl sjelfviskhet att göra med qvinnans kärlek; — denna sista heliga relik från paradiset på jorden? Ock dock förlät du mig, Ruib, som förstörde din lycka! Du har vårdat pitt pv derlösa barn med mer än en moders ömhet, och du har mottsgit och omhuldat den olyck liga förlorade med mer än en sysierB tligifvenhet. Jag kan ej till hälften fatta all din godhet, englalika Ruth l IHågkom hvärifrön jag erhåller förmåga att strida mot det onda,, svarade Ruth, med djup, oskryimtåd ödmjukhet, soch gif Honom pris, som pris allena tillhör.? Mycket annat talade Ru:h vid Rosamundar dödsbädd — ord; alltför högtidliga och heirga för att här upprepas. Hon mottog Santillieng en gång afgudade sköna makas sigin suck; hon mottog bernes sista tacksan uns biiek innan hennes ögon för alitid slötes, hop lutade sig öfver hecne för att uppförga bennes sitta svaga hviskning — bönen om våd! Görad invid den aflidnas bröst fann man er siten silkespung, innehöllande en visspad.ros — en hvit mossros; under alla 8ina Vandringar hade den arma förlorade älskst denna dyrbara relik; ryckt ur Hennes oskyldiga barns hand den olyckliga dagen då hon för alltid öfver gef hennes Den hvilade änru på modrem kalla bröst då hennes jordiska qvariefvor ör I verlemnades ät grafven. Det finres Pp ensliga begrafningsplatzer, der ren foxtfar at lnedlögga menniskang stoft äfven sedan Gud: Ihus derifrån blifvit flyttadt till en annan Ori på en sådan vid sidan af en grön kulle va ten namnlög graf; på hvilken solens sisia strå llar hvilade och vid hvilken Ruth Lewelly