fta stannade i sorgliga betraktelser. Det var Losamundas graf; vackra blommor växte derå, rosor, ljor, violer, och den fina, ömtåiga blomman för dagen,, som genora sin sorta tillvaro är en sinnebild af menniskoitvet, Tre år efter degsa händelser återvände Sanillian till Eogland. Han hade ärft en stor örmögerhet genom en aflägsen slögtings död; 8 hvilken ban aldrig haft den minsta föroppning. Det är troligt att det under andra omständigheter skulle varit en viss grad af örlögenhet i Santillians första möte med Rutb Leweilyn under hennes eget tak; men fadrens känslor voro nu alltför miökiiga och fordna minnen dränktes i det öfverväldigsnde svall af tacksamhet mot henne, som uppdragit den skliga, blomstrande flicka, hvilken nu återrdea till barns längtande famn. Utomdesg var det hos Ruth sjelf en frihet och ledighet, en hjertlig tillgifvenhet, som uttalade den uppriktigaste vängkap — Xen också ingenting mer — hvilken förekom hverje itergång til sorgliga minnen. Santillian ver förändrad; besymmer och tavkar hade djupt förat häne vackra panna, medan det glesnade, til en de: grågade hirctlemnade de en görg med svarte cker beiäckta tinvingarne bara. Förändringen var dock ej inskrönkt endast til hans yttre; olycken bade verkat en helsosam och genomgripande förändring i hans inre menniska, och hvem förmår väl söga huru Hans stolta bj ita qvaldes af saravetsförebråelserna: stygn vid tanken på henne, som var så ung, så vacker och nu död? Hvad den mida och kristlig: sinnade Ruh beträffar, såg bon knappt äldre ut än då de för många år sedan skiljdes; henta hår delade sig öfver en slät och rolafri panna, och hennes uttrycksfulla ögon bibehöllo ännu ungdomens glans; men småningom hade det, allt som tiden framgick, atolit sig öferr henne ett visst obegcknifligt behag — öfverjordiekt; eteriskt — ett magiekt behag, hvilket spred sitt inflytande till hela hennes verkningskrets och med stum vältalighet: förklarade, att hennes intressen och förhoppingar voro för alltid skilda från denna