hon död för henne, hvad denna verlden beträffar. Inga underrättelser hade någonsin erhållits från den förlorade; hon hade försvunnit från den skådeplats, der hennes life korta; olyckliga tragedi utspelats. Obemärkt och utan att saknas hade hon bortgått; och Ruth vågade ej visa den långa vackra hårlocken (huru väl kom hon ej ihåg då hon klippte den från det sköna hufvudet!) för illa Sidacy och bedja henne kyssa den efter det var hennes mors. Ruth vände sig rysande från betraktelsen öfver hvad den förlorades öde kunde vara; men ack, det eländets djup, som hennes rena själ kunde tänka sig, var långt, långt mindre än sjelfva verkligheten. Glöm icke Martin Baraton, hade Sidney sagt. Ruth var ej heller böjd för att göra det; hon kallade genast den blinde harpspelaren upptill sig. Nåvälj ror Baraton, sade Ruth med en vänlig och hjertlig välkomsthelsning, vhvad: bar ni-att säga mig, ty miss Santillian säger att det tål icke uppskof? Vi hafva redan uppskjutit alltför länge, då en medmenniska kan vara i behof af bjelps, tvarade sJångsamt den vördnadsvärde barden. Jag tänkte att månskenet och musiken skulle lockat min lady ned på den: daggbestänkta ängen. Det ligger någon vid S:t Agnes kors, som-önskar att se er, vördade lady — och att fårse er ensam.n Hvad menar ni, Martin Baraton?s utropade Ruth förvånad och med häftig hjerfklappning. sHvem är det som dröjer endast på ett kort afstånd från gamla Lewellyns portar och icke ingår genom dem för att söka bistånd, om detta är af nöden? , Jag vet ej, lady,; svarade harpspelaren; men då vi denna afton gingo öfver de ödsliga kullarne på vår väg hit, upphunnos vi af en uttröttad vandrerska. Jag kunde ej se hennes ansigte, ty det doldes af hennes hufvudbonad; men hennes tal antyddebättre stånd, ehuru hennes trasiga kläder och blot-l tade fötter talade om ytterlig fattigdom, Hon