ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN. Ruth satt allena i en af gamla Lewellyns gemak, bliekande ut på den milda månen, som i sina silfverstrålar badade träd och gräsvallar. Hon erfor en ljuf njutning af melankoliska roinnen — åt hvilka bon sällan öfverlemnade sig; ty Ruth ansåg det svagt, kanske till och med syndigt, att gifva rum för fåfäng saknad och bittra tankar. Sceneriet utomkring var romantiskt och inom hus voro stora rum och praktfulla hvälfda tak: det ekpanelade biblioteket, Ruths älsklingsrum , ett dystert, hvälfdt rum, öfverfiödade af konstmessiga bildhuggerier, minnen från fordna tider. Bandhunden skällde vid sin kedja, och nattugglans bedröfliga läte gaf sig tillkänna från dess ärftiga bo under taket. Dessa voro de enda ljud som vid aftontimman störde Leweilyns enelighet; ty den harmoniskt kuttrande skogsdufvan var tyst, och kråkorna, som vid dagens gryning oupphörligt läto höra sig , hade längesedan hopfällt sina vingar och sökt hvilan. Ja, endast vindens toner hveno genom de vida skorstenspiporna, rundtomkring gaflarna och bland de hopflätade mossbelupna grenarae, vildt upp: lyftande deras starka armar i den klara nattluften. Trots Bores nycker hvilade dock en sabbatsfrid öfver ängens dunkla, glänsande grönska som sträckte sig bort till de aflägsna kullarne — en hvila, hvilken så småningom stal sig öfver Ruths sinne, då hon urskiljde de första svaga tonerna af en vild men BOrglig melodi, hvilken vu höjde sig till ett rikt, fullt harpackompanjemang. Ruth smålog sorgligt då hon lyssnade dertill; ty den klagande sången var ej egnad att skingra hennes ovanliga melankoli. Ofta sade hon till sig sjelf, när hon sålunda förleddes att öfverlerana sig åt vemodets njutning: Upp — upp och verka Ruth; lifvet är verklighet Rts sena ) Se A, B, N:o 31—35.