med lika fort som stackars Duetto; men du kommer ju och ser på 2 då jag sofver, och kysser mig som du alltid brukar — vill du ej det 2n Lilla smekunge! tänk om jag säger ja?. hviskade Ruth, omfamnande henne. Ja då, då vet jag att jag skall dröräma om dig eller om pappa, som är så långt borta, och om englar fom vaka öfver honom ach 0os3. Gud nati älskade, älskade Ruth — glöm icke gamle Martin: Baraton!, Ruth såg med strålande ögon efter henne, då Sidney gladt trippade bort, gnolande små stumpar af den sång, med hvilken den blinde harpspelaren nyss förtjust sina partiska åhörare. Jag vill ej stanna på min resa, ej göra halt vid någon stad, sjöng lilla Sidney under det hon försvann. VILL Sju år hade förgått sedan den tid då Santillians barn anförtroddes åt Ruth Lewellyns vård. Santillian sjelf ansträngde sig ännu för att erhål!a en tarflig utkomst i Indien — och stred manligt för ait försona fordna förvillelser. Sju år hade sakta glidit förbi på gamla Lewellyn, utan att stämplas af några ovanliga tilldragelser, och om ätven lyckan icke blifvit Ruths lott, njöt hon ett lugn och en förnöjelse i det ödmjuka uppfyllandetaf sina pligter, som endast kan uppnås af en sann kristen. Med mer än en mors uppoffrande kärlek vårdade hon det dyra barn, som i sina späda år blifvit så grym! beröfvadt sina naturliga stöd; hon bemödade sig att uppfostra sin skyddling i kärlek till och fruktan för den slgode; och när den älskliga lilla flickan hvarje afton knäböjde vid Ruths sida, uttalande sina enkla böner, bedjande Gud välsigna och bevara hennes käre frånvarande far och alla vänner samt omvända alla syndare till. ånger — då återljöd denna bön från Ruths innersta själ — och hon utandades inom sig ett namn, som ital ej fick komma öfver hennes läppar — ett brännmärkt namn — den oskyldiga Sidneys moders namn — ty Sidney trodde sin mor vara död; och visserligen var!