-lifvet är allvar!. Men just denna afton erhöll den beklämda sinnesstämning, hvaraf hon hela dagen lidit, fullkomligt välde öfver henne; var det verkligen stundande händelser som kastade sin skugga framför sig? Och hade hon förlorat förmågan att bekämpa de hemlighetsfulla aningarne? Mörkret bidrog utan tvifvel att öka fantasiens bländverk, hvilka i någon mån skingrades, då en fjenara syntes med ljus, och en liten glad flicka, efter utgeendet omkring tio år, med dansande gång hoppade emot henne och med förtjusning utropade: . . O, älskade Ruth ! Martin Baraton, den blinde harpspelaren, har kommit hit; hörde ni honom icke? Han har under fönstret i månskenet sjungit er favoritsång, och Dona och han ha varit i gräl igen; ty Dona säger alltid till Martin Baraton att välska romancer icke äro hälften så vackra som irländska.n Min älskade Sidneys, svarade Ruth, du talar alldeles andan ur dig. Jag hoppas att tjenarne taga vård om den stackars gamla mannen ?, Ja, de ha nu fört in honom i deras rum, och han spelar der för dem, Martins lilla sonson, Dueito, är med honom; men, åh bevars, jag glömmer ju nästan hvad jag kom för att säga er, Ruth: Martin Baraton önskar att genast få se er, han har någonting att ser. skildt säga er,och tänkte att då ni hörde hans harpa i det gröna här utanför, ni skulle kommit ut, som ni förut ibland gjort. Han är mycket trött; ty de ha gått långt i dag, och lilla Duetto har somnat., Och jag tror, min lilla ros, att dina klara ögon se ut som om de voro böjda för detsamman, gvarade Ruth med outeäglig ömhet, då den söta flickan smög sig till henne och s5g upp i hennes bleka angigte med ett barns ömma och förtroendefulla tillgifvenhet. Jag är rädd för att Dona och Emarå hafva skolkat och att Martins musik förtrollat dem, så att de glömt din softid, min lilja., Jag skall genast gå till sängss, svarade den lydiga lilla flickan, och somna till och