Aftonbladet – 12 februari 1853, sida 3

rru felperg sjell snall I detta styCKe Uliora en ung naiv flickas roll; men hon skall redan dessförinnan i ett annat stycke återuppträda på scenen. G. Sverige och Svenskarne. Iakttagelser och anteckningar af, en Engelsman. I. Från gränserna af polarkretsen utskjuter ett slags ofantlig udde, som invånarne i det vestra Europa länge varit vana att förblanda meå isregionerna från hvilka den utspringer, men med hvilka den synes hafva föga frändskap, ty sjelfva dess sträckning från norr till göder synes vilja antyda på ett bemödande att fly undan den jernarmade Boreas hårdhändta famntag och kasta sig i mildare klimaters mera inbjudande armar. Då brittisk ungdom i sin kosmografiska flygt kretsar öfver Europas karta, gör den högre och snabbare vingslag så ofta den nalkas dessa nordliga nejder, och beskrifvande en båglinia från Helsingborg till Stockholm och en annan derifrån till Götheborg, skjuter den i rät linia öfver Nordsjön och slår åter ned på sin lilla ö af verlden med inga bättre insigter om landet och folket mellan Ystad och Fahlun än om dessa drömda nejder omkring polen, der man gissar att kapten Franklin ligger bunden under Nordpolshexans isigs förtrollnirnig. Det är sanit att geografierna gom vi läste i vår barndom berätta oss om ett folk kalladi Svenskar, ett städadt, ädelt och tappert folk, om ett land kalladt Sverige, hvilket genom någon förrättning af naturens trolldomskonst på tre dagar från vinterns frostgestalter förvandlas till vårens saftiga grönska; men denna hyfsning, detta ädelmod, denna tapperhet; om de inalles antaga någon bestämd skepnad i ev engelsk skolgosses hjerna, Wpväcker en föreställning, närmare beslägtad med erinringen om de ursprungliga typerne af hyfsning, ädelhet och hjeltekraft hos Amerikas vildar änl med en konstlad förbindelse af fint kläde och hollandselärft, sädant det prunkar i det moderna sällskapslifvet; och med en snarlik förvändbet, känner samma skolgosse sin själ dragen mera till den glitirande rimfrosten af en svensk vinter, än den milda grönskan a! dess tjusande somrar. Att döma af mina egna erinringar från pojkåren, ligger det i lynnet hos Britanniens unga söner, äfven Bedan de gjort sig till mäsiare af Goldsmiths eller Pinnocks gåtfulla järdom, dunkla och obestämda föreställningar att Sverige är ett land af isfyllda skogar och spöbetäckta fält, som på bestämda tider af en fees trollspö förvandlas i blomsterhöljda ängar och doftande gröna skogar, endast för attl. efter några få varma sommardagar återiger bemfalla under sin naturliga frostkyla, och at: folket, som bebor dessa förfrusna nejder, dväljes i snöhyddor eller ispalatser, ikläda sig. vargskinnsfrackar öch renhudspantalonger, och misstaga sig om rätta bruket af björnister. som de gtoppa i munnen i stället för i håret, iefva af hafremjöl och lefva i okunnighet om oxkött; med ett ord) att de hafva lidit den mest bedröfliga brist på allt detta lifvet: goda allt sedan deras vikingar varit ur stånd att begagna sina gamla goda visthus på ku sten af England. Och likväl, med all der ömkan man naturligen känner för ett folk som bebor ett sådant land och är dömdt till en sådan dott, blandar sig en god del beundran. 1: På frågan: hvad är Svenskarnes karakte-?: har den engelska skolgossen tidigt fått lära sig att svara: de äro ett städadt, ädelt och tappert folks, och detta i förening med er hoprörd massa af föreställningar, hemtad från tegenderna om Asathor och de djerfva vikingabedrifterna, från berättelserna om Knut (heilken i hans föreställning tycks mera tilinöra Sverige än Danmark) och om Carl der tolftes öfverdådiga bragder — allt deita ge ett fördelaktigare intryck af-svenskarnes ädelmod och tapperhet, än den lilla engelska egoisten, som af hela sitt bjerta tror att det bortom hans fäderne-ös HKwvita strandklippor icke gifves någon fullkomlighet, är villig att illerkänna något folk som naturen förvisat från Britanniens lyckliga ö. ra Huru den lilla engelska studenten förenar sin geografis lärdomar att svenskarne äro ett städadt folk med gina andra redan beskrifna föreställningar, vill mitt minne ej mer gifva mig någon upplysning. Städadt skick är något som så litet frågas efter af skölgossar i allmänhet, och så afgjordt föraktas af engelska skolpojkar i synnerhet, att troligtvis detta tem af den svenska karakteren halkas öfver såsom något som ej förtjenar någon uppmärksamhet, eller om det af de ofvannämnda auktoriteterna Goldsmith och Pinnock tvingas in på hans eftertanka, då de ytterligare förklara att Svenskarme tycka om musik och skön konst (ord hvilka jag nu vet huru mycket de mena), så tror jag mitt minne framställer för mig bilden, hvarunder jag brukade ippläsa dessa ord af min lexa, såsom någoning snarlikt med hvad jag nu känner då jag äser om infödingarne på Tahiti, i förtrollningens tystnad flockade kring Jenny Linds stämma eller i medvetslös vördnad knäböjanle för Thorvaldsens statyer. 9 Såsom ett bevis på att det i vär skola fä-jf stades något mer än vanlig vigt vid den sven-jr ska karakteren, erinrar jag, mig att jag i min : idigaste ekolålder hade ett lekverk, bestående i uf figurer föreställande de särskilda europei-s ska staternas soldater och befolkning. Dejf olefvo naturligtvis ofta uppställda i slagordning ör not hvarandra, och på samma gång det skulle jan atva ansetis som något alldeles förnedrande4, Clean hg HH mm Ae a ty a Ho Ott rr år fur