Aftonbladet – 12 februari 1853, sida 2

ära — ty penningar måste jag hafva på ett eller annat sätt!o Och så måste äfven jag., mumlade Rosamunda; ty tredubbla värdet af dessa alla diamanter skulle icke kunna göra mig skuldfril, Dessutomp, fortfor Santillian med sänkt och darrande röst, om ni ej förändrar och förbättrar edra vanor, madame, skall jag bedja miss Lewellyn taga vård om min dotter, för att bevara henne från smittan af ett sådant exempel som ert. Blottställd inför miss Lewellyn måste ni nu blifva, för att rädda er från att blottställas inför verlden. O, Ruth, du är i sanning hämnad — om en så ren natur som din kunde förstå meningen af detta ord In Detta är alltför, alltför mycket! utropade Rosamunda, vanställd af vrede och raseri. Ni hotar med att blottställa mig inför Ruth Lewellyn! Ni hotar att taga mitt barn ifrån mig! Ni, en drinkare — en bedragare, efter allt hvad jag vet; och hvad är ni väl icke dessutom ! Hon flög förbi honom med en blick, hvilken förföljde Santillian ända till hans dödstimma. Han var ej utan fel — borde han kasta första stenen på henne? Den olyckliga modren rusade till sitt barns rum; lilla Sidney var sysselsatt med att ordna några blommor, men utsträckte armarne emot henne för att tillvinna sig några smekningar. Rosamunda kastade sig ned på knä, och tryckte den lilla oskyldiga vildt och ursinnigt till sitt bröst, höll henne ett stycke, ifrån sig, gång på gång betraktande hennes anletsdrag, under att hon tryckte tusen kyssar på det förvånade barnets läppar och panna. Till och med då kunde modren blifvit räddad, om Santillian knäböjt bredvid henne. Men ack! hennes dom var beseglad; ingen tår kom i hennes blå ögon, ingen suck, ingen klagan öfver hennes läppar, hon tog blott en