Aftonbladet – 12 februari 1853, sida 1

Santillian kastade upp locket; -men, utom en eller ett par obetydliga småsaker var det tomt! — Perlorna, rubinerna, smarzgderna hade försvunnit! Slutligen upplyfte Santilliao den afdelning under hvilken diamanterna, som Ruth Lewellyn skänkt, brukade ligga på deras skarlakansröda sammetshyenden: afdelningen var tom — diamanterna voro borta! Darrande af förskräckelse och raseri, frågade Santillian sin hustru hvad det blifvit af diamanterna. ,Var det diamanterna som ni sergkildt ämnade att för närvarande använda?, svarade Rosamunda gäckande.Jag tror att rubinerna voro lika dyrbara, åtminstone fann jag dem vara gå.r Ni fann dem så, madame?, sade Santillian med hög röst. ,Vågar ni säga mig, att ni användt dessa juveler utan min vetekap och mitt medgifvande! Ni kan ej ha vågat att göra er af med Ruth Lewellyns diamanter!, Jag har vågat att göra hvad jag behagat med mitt eget, siro, svarade Rosamunda häftigt och bittert; ,jag har hedersskulder så väl som ni. Hör nu sanningen: jag fruktar er icke, jag har vågat att sölja Ruth Lewellynz diamanter, ebutu de voro de sista som gingo; ty jag var verkligen ledsen öfver att nödgas uppoffra dem., Santillians ögon sprutade eld och Rosgamunda förskräcktes för hans koncentrerade vrede; den var förfärlig i dess vulkaniska utbrott: aldrig hade hon sett honom sådan förr: den var lik en orken på hans fåderneöar som i sin våldsamhet sopar allt med gig. Då han slutligen kunde tala sammanhängande, var hans röst låg och olycksbådande, under det han fattade hennes grm och med en hväsande viskning sade: ,Skämtar du? Om så är, är det ett farligt skämt, eller har du ådrsgit dig sådana skuller som du antyder? Har du sålt de juveler, vilka Ruth Lewellyn lemnade i dina händer såsom en helig pant?