Aftonbladet – 12 februari 1853, sida 1

sig till befordrande af så låga böjelser: hor behöll dock ännu så mycken helsosam fruktan för sin mans rättvisa missnöje, att hor dolde den värsta sanningen för honom; ej heller märkte Santillian att hon spelade för annat än tidsfördrifs skull. Men den olycklige tid kom slutligen, då Rosamunda ej längre tvekade att för sin olyckliga man fillstå sina svåra felsteg: hon hade ingenting mer at vänta af honom, och hvad frågade hon väl ef. ter i sin liknöjdhet? I ett tillstånd af ursinnighet störtade han in i hennes rum, der en gen frukost stod orörd (hon såg svag, blek och matt ut, ehuru ännu lika intagande); och utan ett enda ord till förberedelse, förkunnade han henne den förskräckliga nyhet, att under den förflutna natten hvarje återstod af hans förmögenhet, hvilken droppa för droppa så småningom bortrunnit, nu med ens var för alltid uppslukad. Rosamunda lyssnade orörlig till denna bekännelse och anmärkte blott med en blick af outsägligt förakt: Ni ärnar säga mig att ni är en tiggare, mr Santillian?, Rasande utropade han: Vid himlen, madame, om jag är en tiggare, är ni det äfvenl, Jag är just icke så säker på det, sir;, svarade hon med retsam köld; men rusade ni in i mitt rum, för att förstöra mitt lugn — genom att utbryta på detta sätt? Retad ända till ursinnighet, begärde Santillian med befallande åtbörd nyckeln till hennes juvelskrin. Hon gaf honom den på ögonblicket, med ett småleende; ty han tvekade att använda den, då vreden svalnade och han började ångra sitt opassande uppförande. Jag behöfver några af dina juveler, Rosamundap, sade han, jag måste hafva dem ge; nast; ty jag har en hedersskuld som ej konj qvarstå obetald. Öppna skrinet, sir, och tager allt hvad der finns, svarade Rosamunda med obeskrifig vänlighet.