Aftonbladet – 12 februari 1853, sida 1

märkbar ! Ack, hvilken öm kärlek hade hon ej förlorat! Arme, olycklige Santillian — huru förnedrad han blifvit, huru blygdes han ej för sig sjelf! Må dock ingen tro att han, om han ansett grefve Victor Montalban för ett opassande eller tvetydigt sällsksp, skulle ett enda ögonblick tålt grefven i sitt hus; men Santilliau såg att kan med smickrende artighet mottogs af menniskor med fläckfri karakter, af kyska matronor och blygsamma flickor — må vi ej rodna för ett sådant umgänge med lasten! — och han bekymrade sig derföre icke vidare om saken; hans tankspriddhet och en ofta förvirrad hjerna lemnade icke rum för några särdeles klara iakttagelser i hvad som stod utan sammanhang med. spelbordet. Med glad ifver företog sig grefve Victor att undervisa sin älskvärda pupill i spelets mysterier; hon blef också snart artist deri, och hennes framgång var alldeles berusande. Det var med half motsträfvigbet som hon vann så mycket; hon kände någon blygsel i detta afseende, serdeles då grefven blef i samma mån olycklig. Men hvem vill väl steg för steg spåra det gradvisa fallet af den föraktliga karakteren — en qvinlig spelare? Rogamunda kunde icke mäta sig med grefve Victor, hennes lycka förändrades såsom han ville att den skulle det, och med dystert småleende iakttog han huru nätet snärjde sig omkring h-nne. Hennes fåfänga, sjelfviskhet och häftighet (underliga ord yttrade om den, hvars läppar endest skulle sugit bonungsdagg och sjungit herdeqväden i Arkadien för hvitulliga bjordar) hade drifvit bennes man till förtviflan, eller hufvudsakligen bidragit dertill. Om sin egen dom bade hon ingen aning, ingen förtanka; hela hennes lifs starkaste passion — begäret efter guld — hade nu vunnit ensamt herravälde öfver henne, och den samvetslöse grefven begagnade det såsom medel för att uppnå ett mål — och detta mål var Rosemundas fall. Under iela denna tid var Santillian i okunnighet om sin hustrus handlingar, i annat fall skulle han illintetgjort de medel hvaraf hon betjenade