Aftonbladet – 11 februari 1853, sida 2

växta med olivskog, vid foten af en höjd, krönt med ett tempel, hvars hvita marmorkolonner glänsa i det klara solljuset; der det finnes stenbrott af denna vackra hvita imarmor med vinrankor, som pryda det dunkla, hemlighetsfulla djupet, samt ett öfverflöd af lysande, välluktande blömmor och en mängd surrande insekter. : Kringströdda öfver dessa öar äro präktiga och smakfulla minnesmärken från den poetiska forntiden — ensamma pelare och någon gång på de gröna, ensliga slätterna någon hjeltes graf eller någon guds tempel. Luften är balsamisk och doftande och det magiska sceneriet belyst af den gulaktiga färgton; hvilken vi anse särskildt tillhöra hösten och hvilkens karakter har någonting sorgset och införlifvadt med heliga och kära minnen. Santillian talade om att köpa en jakt och på den kryssa bland dessa Greklands namnkunniga konungariken; men Rosamunda afskydde sjön — den nästan dödade henne; och utomdess fanns det korsarer och alla : möjliga förskräckliga saker som man kunde möta der. Den öfverbefolkade balsalongen, operan, promenaderna hade långt större behag för henne, voro långt mera lockande; och det fanns månget herrligt monument, hvars namn. är en: saga och hvars åsyn en dikt, från hvilket hon vände sig bort med likgiltighet.När nöjena i den ena staden voro uttömdea eller rättare gagdt icke mer retade hennes förslappade sinne, då bad Rosamunda med orolig enträgenket sin godsinte man att välja en annan; dock sökte hon fåföngt den drömda lycka, hvilken de tyvärr lemnade allt längre och längre bakom sig. Ingenting förnöjde Rosamunda så mycket som de lysande neapolitanska raskeraderna, och hon fann det alldeles afskyvärdts att den förtjusande karnavalen icke firades hela året om, Hon tröttnade aldrig att jaga efter nöjet,