Aftonbladet – 11 februari 1853, sida 1

österländskt öfverflöd blommade rundtomkring deras villa. När Rosamunda förklarade att den täcka slupen med dess hvita soltält, — som gungade tätt invid deras fönster och i hvilken hon mången solskensdag hastigt framgled bland förtrollande naturscener — påminte henne om de beskrifningar hon hade läst öfver Italiens sjöar och gondoler, och hvilka nästan kommo henne att önska det non vore der, anade Santillian föga att denna förklaring endast var ett preludium till hvad som komma skulle. Han var en ömsint, gladlynt varelse; och med ett trefligt, väl ordnadt hem, nögon gång lifvadt af ett gladt och bildadt umgänge, skulle han blifvit den bästa och mest husliga af alla män, och hans hustru skulle, älskande och älskad, alltid qvarhållit honom såsom en frivillig slaf vid sin sida. Men Rosamunda begynte beklaga sig öfver att engelska klimatet icke var för henne passande; hon behöfde en varmare, ättare temperatur, och den medgörlige eskvx ap, som uppvaktade henne, gaf en vink om nyttan af ett sydligare luftsreck. Förflyttade sig väl någonsin, till och med i drömmen; len nycktulla, granntyckta patienten tillbaka ill den lilla staden Wellingford, der i henes tarfliga, lilla hem, iden ljufva skymningsstunden, hennes mest lysande luftslott skulle hafva tyckts stora nog äfven för den irländska Dona, om de för hennes sgjäls ögon ramställt ett sådant tillkommande, som det wilket nu var hennes närvarande? Då var n bjudning på bal till Abbots Hall tillröckig för att hälla Rosamnnda vaken af glada örhoppningar hela den föregående natten Jå var den enkla förberedelsen af en snö vit musalinsklädning, jemte några få lefvan le blommor, omsorgsfullt valda från ett oran eri i granskapet, för att pryda hennes älsk iga dotters hår, den största utgift m:rs Mer.