Aftonbladet – 11 februari 1853, sida 1

het, har dock ej instinktmessigt darrat fö) detta öfvermått af sällhet. Men Rosamunds hade inga sådana aningar, hon frossade i njutningen af sitt nya lifs alla tjusande behag. hvilka bon från sin tidigaste barndom lärt ati eftersträfva. Hennes sköna villa vid Twickenbam med dess smakfulla och dyrbara inredning, hennes utsökta ekipage, hennes praktfulla prydnader, hennes mans kärlek (ack, att denna af henne räknades sist bland verldens goda!), allt var nytt och följaktligen förtjusande; så att, ehuru det ljufva ordet förnöjsamhet nästan tyckes missbrukadt då det användes att förkiara sådana känslor som beherrskade henne, lider det dock intet tvifvel att förnöjsamhet, om ock af eget slag, var mrs BSantillians lott. Men detta fortfor ej många månader. Nyheten började (som nyhet alltid gör) att förgå, och de yttre omständigheter som äro förknippade med rikedom och hvilka, på afstånd betraktade, tyckas nästan alltför oupphinneliga och berusande att kunna förverkligas, förlorade af vanan numera allt värde. Rosamunda kom i många större och praktfullare boningar än hennes egen; hon såg dyrbarare juveler, talrikare och mera lysande ekipager och livreer. Santillians förmögenhet kunde, så stor den än var, ej tilllåta honom att täfla med dem som hade dubbelt och tredubbelt större inkomster, och så småningom kom något nära beslögtadt med afund att blanda sin droppas gift i den af den vackra Rosamunda en gång med leende välbehag ända till botten tömda öfverflödande sällhetens bögare. Santillian älskade mycket det helsosamma nöjet att ro, och tillbragte mången timma i sin båt den sköna floden, som badade den smaragdgröna ängen, hvilken i sakta siuttnipg sänkte sig ned till det glittrande vattnet, hvars småkrusiga vågor kysste de rodnandes rosor, som