Aftonbladet – 11 februari 1853, sida 1

denna målning i djup skugga, men de sista strålarne af den dröjande solen föll på duken uppöfver henne, och glänste som en helgongloria öfver det milda, vänliga anlete, hvars ögon tycktes sorgset blicka ned. Då Santillian inkom genom glasdörren — den vänliga mrs Ephraim hade mött honom vid trädgårdsporten och visade honom vägen — föll hang första blick för ett ögonblick på den solbelysta taflan, och han tog med häpnad ett steg tillbaka; ögonblicket derpå var hans sköna trolofvade i hans armar — verlden och allt förgätet. De återförevade älskande hade så mycket att säga hvarandra, hade så mycket att ordna och öfverlägga om det förflutna, närvarande och tillkommande, att stackars Ruth och hennes gåfva blefvo glörada; och det var först vid mrs Ephraims fråga till Rosamunda vid aftonmåltiden: hvar juvelskrinet skulle ställas i hennes packlådor,, som gifvarinnan återkalJades i hennes minne. Goda, vänliga Ruth, detär just likt henue, utropade Santillian med något högre färg, då han såg juvelerna gom mrs Ephraim lemnade honom; hon är visst en bland de bästa ve relser i verlden In sHon sade mig stt du och hon voro gamla bekanta, MSantillisn, sade Rosamunda med något stucken ton; smen jag kuntle aldrig få benne att säga mycket hvarken om dig eller om förflutna tider; hon gjorde ett slags bemlighet af hela saken, eburu just icke alldeles det heller.s arisk ingen hemlighet, min älskade flicka, Pägon eådan finns det icke, och ju mindre Se illa om förflutna tider desto bättren, sade äl Bett småleende, ty Ruth känner kanske förde du Mina dörskeper och rymningar 29 vet; och Tförsigtiga hustrur böra aldrig fråga hvad deras männer förehaft före