Aftonbladet – 10 februari 1853, sida 1

Du är en riktig prest, Ruth, och jag är säker på att du menar väl och är mycket god. Men säg mig nu huru du kan uthärda detta tröga, vegeterande lif, som vi föra här, när du varit van vid ett så gladt stadslif som i C-—? Är du nödsakad att bo hos Ephraims, och skall du aldrig lemna detta ställe, såvida du ej gifter dig? Dock vet jag i sanning ej med hvem man skulle: gifta sig här. Ett underligt uttryck af djup inre smärta skymtade öfver Ruth Lewellyns bleka ansigte, och lemnade det ännu blekare än förut, under det-hon med en röst, som i början svigtade, men småningom blef fastare, sade: Dina frågor skola besvaras, bästa Rosamunda, så vidt som jag kan besvara dem. Först och främst önskar och föredrar jag att vara hos Ephraims till dess jag blir myndig, hvilket för mig icke inträffar förrän jag fyllt tjugufem år, och ännu fattag ett år i denna period. Mr Ephraim är, som du vet, min förmyndare; min andra förmyndare (ty jag liksom du är faderoch moderlös), hos hvilken jag bodde i C— dog, och hans döttrar togo sin tillflykt till en tant. För det andra, när jag en gäng blir min egen, skall jag af fritt val alltid fortfara att lefva på en lika aflägsen och enslig plats som denna, ja mer in denna, ty Lewellynska godset är gammalt) och förfallet, ett näste för ugglor och läderappar, men jag ärnar vistas der liksom prin;essan i fabeln fordomdags gjorde, beskydlad af alla chevalereska riddare, gifvande al-l: nosor vid min port och undfägnande den van: rande afrålderdom blinde barden, som ännu vesjunger Lewellyns försvunna glans. Rosamunda (för hvilken ett nytt ljus uppsätt, ty hon hade hittills ansett miss Lewelyn såsom beroende — hennes ödmjukhet, enseihet och anspråkslösa yttre hade bidragit tt styrka henne i detta misstag,) fortfor gladt: 1 ,Men hvarföre. skulle du lefva ensam på l let gamla Lewellyn? Vill du icke välja en! apper riddare af landets ridderskap, som kan å en makes rätt att beskydda en så vacker;j