Aftonbladet – 10 februari 1853, sida 1

föremål, och för hvarje dag längtade hon allt mera efter Santillians återkomst såsom signalen till slutet på hennes förvisning och en inledning till lifvets glada scener. Ruth Lewellyn sökte på det ifrigaste Rosamundas sällskap och försökte att vinna insigt i henneg karakter och väsende i dess helhet; men vid närmare bekantskap tycktes det vara föga sympati dem emellan; ty Ruth kunde ej gråta med Rosamunda öfver hennes fävoritbjeltinnorg inbillade olyckori franska romaner, ej eller kunde hon entusiastiskt utbreda sig öfver några obetydliga sentimentala rimslut, som Rosamunda kallade poetiska utgjutelser,. Ruth smålog vänligt åt allt detta, men hon log dock och försökte öfvertala Rosamunda att åtfölja sig på besök uti kojorna i byn, att skicka andeliga böcker till de sjuka, att trösta de bedröfvade och hjelpa de fattige eller att bistå henne vid undervisningen af en hop små barn, hvars bildning helt och hållet berodde på sådana barmhertiga bemödanden, och hvilkas klädsel beständigt behöfde underbjelpas-genom Ruths eget handarbete. Men Rosamunda var en dålig fotgängerska, och hvad sömnad beträffar sträckte sig hennes kunskap endast till det mera prydliga i denna del af qvinlig verksamhet. Hon kunde brodera fina spetsar och förfärdiga oefterhärmliga kedjor och börsar; men att lappa smutsiga förkläden eller sy grofva koltar, det var henne omöjligt. Och ändå såg hon, att Ruths fingrar voro lika fint formade som hennes egna; men så var också Ruth van dervid och hade kanske blifvit uppfostrad till sådana sysselsättningar! Efter ett eller ett par försök att intränga ide fattigas hem förklarade Rosamunda att sådana scener voro upprörande, och att de gjorde henne både sjuk och olycklig! ,Om de fattige hölle sina hus snygga, sade hon, med till exempel några blommor omkring, och voro sjelfva snygga — vatten finnes fullt upp — och icke hade ett sådant obehagligt sätt; isynnerhet när de äro sjuka, så tänker jag, Ruth, att jag i sinom tid skulle kunna vänja