Aftonbladet – 9 februari 1853, sida 3

i landet; Detta visar sig deraf att enligt Worsaaes beräkning: halftannat tusen ortnamn i England äro skandinaviska. Att nordiska ortnamn öfver 800 är efter danska väldets undergäng äro i Evgland till sådan mängd bevarade, vederlägger den äsigten, att de gamla skandinaviska inbyggarne i landet nordost för Watlingastret skulle blifvit förträngda eller utjazade af anglosaxerna eller Wilhelm Eröfrarens skaror. Den skandinaviska befolkningen har i England haft en längt större utbredning och rotfästnipg än i nägot annat land utanför norden. Dessa skandinaver, som enligt Worsaae äro stamfäder för inemot hälften af Englands befolkning, voro lika djerfva och frihetsälskande som deras normanniska bröder, engelska adelns stamfåder, och de ha spelat en ej mycket ringare rol än de i utvecklingen af Englands frihet och storhet. — ENGELSKA ARISTOKRATIENS SKANDINAVISKA ANOR. Alla underrättelser bevittna hvilka stolta, kraftfulla män de skandinaver voro, som nedsatt sig i Normandiet och sedan blefvo stamfäder till den engelska adeln. Kort efter sin bosättning i Frankrike hade de äfven med lätthet tillegnat sig de finare seder och den större bildning som utmärkte södern framför åca bg2 norden. Det var en egenskap hos Normanrarn ot de hastigt lämpade sig efter seder och skick i iremrmande land utan att derföre förlora sin ursprungliga nordiska pregel. Under all sin förfiniog i Frankrike bibehöllo de sin gamla känsla för frihet och oberoende. Sönerna af de mäktiga män, som lemnat sina fäders härd emedan de ej ville läta sig kufvas af konungarne och som vid ankomsten till Normandie på frågan: hvilken titel bär er höfding? svarade: ingen, vi äro alla lika,, vidblefro stadigt att häfda sin frihet mot de normanniska hertigarne och ej minst mot den despotiske Wilhelm Eröfraren, ifven sedan han till dem skiftat Englands rika jordayeds. Den sedaare engelska adeln, hvars makt och inflytande Wilhelms eröfring på detta sätt hade srundlagt, vanslägtades heller icke från sina normanniska fäder. Frän den äldsta medeltiden voro de engelska baronerna frihetens starkaste värn mot berrsklystna kungar, oeh det är endast deras aktning ocksä för det egentliga folkets friheter, som försäkrat dem lugn besittoing af den makt de ännu ega qvar. flera andra afseenden har engelska adeln ännu bevarat spär af sin gamla härkomst. Hos denna aristokrati finner man sälunda ej blott den gamla nordiska jarltiteln, som i sjelfva norden mäst vika för det tyska grefvenamnet, utan en nordbo upptäcker lätt mänga karaktersdrag som erinra om hans egna fäder. Det är ganska märkligt att samma. lust till kroppsöfningar, lekar, jagt och kappridningar, äfvensom lusten för djerfsa sjöresor, som så starkt framträder hos dem, enligt sagorra i forntiden framstode hos de rika och mäktiga männen på Island och i de öfriga skandinaviska stamländerna. — SxEPrPsBROTT. Man läser i Daily News för den 26 Januari: En förfärlig sammanstötning har egt rum i Kanalen och förorsskat det från Madras kommande och en rik laddning medförande skeppet Heralds fullkomliga förolyckande. Hela besättningen, med undantag af en enda matros och tvenne invalider som varit i Ostindiska kompaniets tjenst, omkom. Herald, som mätte 400 toas, fördes af kapten Virtue, em serdeles erfaren sjöman. Fartyget hade 17 mans besättning. Olyckshändelsen timade den 22 Januari-om aftonen. Det fartyg, med hvilket Herald sammanstötte, var en skenert, som äfven led betydlig skada, men som förorsakat Herald en läcka genom bvilken sjön, som vid tillfället var ytterst våldsam, inströmmade med sådan häftighet att fartyget omedelbart sjönk. — Tidningarne i Plymouth berätta, att ett stort antal skeppstimmermän och andra arbetare hafva lemnat varfven i denna stad för att begifva sig till Australien, der arbetslönerna skola vara ytterst höga. — Van. En advokat i Buckingham har för några dagar sedan vunnit ett vad genom att på ;n dälig väg skjuta en skottkärra 20 engelska mil vä mindre än 12 timmar.