Aftonbladet – 9 februari 1853, sida 1

mantisk eller poetisk fantasi och för alltid tillknyta bandet, fattades hos Santillian. Vare härmed huru som helst, antingen hon var i stånd af en djupare känsla eller ej, är det säkra att icke hon hade uppväckt den; och mrs Mertoun tröstades, då hon fann att Rosamunda med nöje lyssnade till hennes förslag om en scenförändring till något gladt bad eller brunnsställe, och om huru de af sina obetydliga inkomster skulle. bekosta den önskade förflyttningen. Att lemna Wellingford var nu mrs Mertouns fasta beslut. Rosamundas skönhet kunde finna andra Santillianer, mindre flyktiga och mindre trolösa. Ännu var det en hemlig smärta i den unga flickans hjerta; hennes mor påstod med vrede, att hon blifvit behandlad endast som ett tidsfördrif — en leksak —i en sysslolös stund, och förkastad då nyhetens behag var förbi! Men Rosamunda trodde annorlunda; hon trodde ännu, att Santillian menat allvarligt. Hon påminte sig hans oro, hans tankspriddhet och modfälldhet, och hon kände med visshet att något hinder existerade, hvarom de voro och kanske alltid skulle förblifva i okunnighet, och hvilket afhöll honom från att begära hennes hand. I denna öfvertygelse fann Rosamunda en tröst och ett stöd under den otvifvelaktigt svåra pröfningen. Hon försökte att dölja hvarje spår af saknad för sin mor, hvars forskande blickar tycktes ömka henne — ty äfven från den älskade modren kunde hon ej uthärda ömkan; men ofta, då intet menskligt öga märkte henne, gaf hon vika för njutningen af ohejdade tårar. Det var hårdt att hafva förlorat Santillian, det var hårdt att hafva gått miste om en så lysande lott, och hon tyckte dessutom verkligen om honom; det var ej troligt att två gånger i lifvet en sådan bändelse skulle inträffa. Septembermånen uppgick i majestätisk glans öfver de mörka trädtopparna, och dess strålar upplyste den lilla salen, der de frambröto genom slingerväxterna utanför fönstret; Rosamunda satt der ensam med ansigtet gömdt