Aftonbladet – 9 februari 1853, sida 1

huru grymt han behandlat. hennes dotter Men då allt kommer. omkring., tänkte m:: Mertoun, månne han icke blott har roat sig med en vacker flicka, som tagit hans flyktig tycke för kärlek; och månne ej fröknarne Howard endast skratta åt mig för mina be: kymmer, och anse mig dum och inbilsk? Dessutom, då m:rs Mertoun antydde en sådan plan för Rosamunda, så afslog denns gednare den föraktsfullt. Uppsöka Santillian, då han på ett sådant sätt hade lemnat henne? Nej aldrig! Hennnes qvinliga stolthet förbjöd en dylik tanke; och sedan hon bönfallit hos vin vredgade mor att aldrig mera vidröra detta ämne, blef i tysthet, af dem båda, Santillians namn undviket. M:rs Mertoun gaf emellertid med oro akt på sin dotters bleka kind och sörgsna blick; ty hon fruktade att Rosamundas missräkning var allvarligare än hvad hon i början förmodat, och att hennes dotter icke endäst led af sårad fåfänga, utan af ett såradt hjerta, samt att de båda lekt ned elden blott för m:r Santillians : bjertlösa nöje. Men m:rs Mertoun misstog sig, eller rättare sagdt, det motsatta fallet hade inträfat — Santillian menade allvarligt, stackars sarl; han älskade Rosamunda med all den styrka, af hvilken hans natur var i stånd, ehuru han slitit sig ifrån henne med en sådan kenbar likgiltighet. Men ehuru Rosamundas missräkning var ganska bitter, var den dock ndast en qvinnas missräkning, hvars hopp om kommande storhet blifvit gäckadt; Sannt r, att hon verkligen tyckte om och beunIrade Santillian, och hennes fåfänga sårades t det sätt hvarpå han lemnat henne; men rennes tillgifvenhet var ej af det rena och ippoffrande slag, som är en fullkomlig Jelfförgätenhet, ej heller upphörde hon någonin att sörja öfver det faktum att Santillian rar rik, äfven under det hon inför gin mor örnekade en så egennyttig sorg, Kanhända utt det innersta djupet af hennes hjerta icke sympatiserade med den glada vestindierhs leande skämt, kanhända att dess inre omnämnara behag, hvilka ensam kunna. röra en ro