Aftonbladet – 9 februari 1853, sida 1

förande ej en lycklig älskares; anfall af oro dysterhet, ja till och med förtviflan återkom. mao ofta, ehuru de ej länge varade, ty Rosa: mundas småleende besvor alltid den onde an. den, liksom musiken förjagade den israelitiske konungens mörka stunder. Fröknarna Howard hade rest hem och qvar lemnat Santillian på Abbots Hall; flickorns Leslie voro upptagne af sina egna afförer — det ver just i fråga ett giftermål för den äldsta, och ingen af dem gaf minsta akt på Santillian, Möjligen voro deokunniga om att de timmar han var frånvarande, tillbragtes hos mrs Mertouns. Men skiljsmessans stund nalkades. Samtliga Leslies skulle efter bröllopet resa till kontinenten, och likväl dröjde Santillian; ännu var icke det sista afgörande ordet utsagdt — ännu hade han ej begärt Rosamundas hand. Ja, han dröjde, och bans hjerta var på hans läppar; hon visste att ban älskade henne med passion, ty hvilken qvinna kommer ej snart till denna öfvertygelse? Men det var någon mörk skugga som alltid tycktes mellankomma just då han ville tala, och helt hastigt lemnade han Abbots Hall, endast skickande till mrs Mertoun en kall biljett såsom afsked och ursäkt för att hån ej Personligen infann sig. Han var borta, Carolina Leslie gift, och Abbots Hall öfverlemnadt åt tystnad och enslighet. Efter denna mellantid af ett gladt Hf och lysande förhoppningar följde dessa timmar, dagar och veckor af overksamhet och tvekande väntan, hvilka äro långt odrägligare än den bittraste sorg, och under hvilka äfven den största förmäga af tålamod och fördragsamhet till ytterlighet pröfvas. Mrs Mertoun vredgades och gret ömsom; hon förklarade att Santillian uppfört sig skamlöst och att, öm hon kunde finna någon förnuftig förevändning för att besöka fröknarne Howard, skulle hon säkerligen göra detta. Men Grange låg femton mil ifrån Wellingford, och hvad hade hon väl att säga då hon var ditkommen, annat än att fråga efter m:r Santillian och att berätta fröknarne Howard,