Aftonbladet – 8 februari 1853, sida 1

SANTILLIANS VAL. ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN. För tjugo år sedan var det en half dagsfesa från brittiska rikets hufvudstad til den lilla staden Wellingford, som då var den tråkigaste, enformigaste och minst roliga af alla slags småstäder. Straxt invid dess gränser gick stora landsvägen nedåt kusten, men staden Wellingford sjelf: fick gällan ett besök, icke ns en blick af de förbifarande. Nu deremot liknar nästan den stora körvägen en grön gåpgstig, — så gräsbeväxt har den blifvit; ty em jernbana har bragt den lilla tysta staden inom blott: ett steg från dess stora granne, och tsgit bort all rörelse från den gemla vägen — hvilken i fordna dagar såg ut gom en jemp, slät kägelbana — under det att en munter station, har gifvit Wellingford ett helt annat lif och utseende. Ingen fara nu: med dess identitet! ; En rad af små förstadsboningar, som kantade vägen oeh voro omgifna af gårdar, af några qvadratfots storlek, der damm, då det var torrt, ochsniglar då det nyssregnat; syntes samla sig i öfverflöd, hade försvunnit för att lemna rum åt jernvägen; men innan denna föreslogg, eller till och med påtänktes, bodde i en af dessa ringa boningar de personer, hvilkag öden vi nu vilja förtälja. Mrs Mertoun, en enka, hade bott här i tio år med en irländsk trotjenarinna, som, oaktadt sin matmors numera knappa vilkor, : var fästad vid henne med orubblig tillgifvenhet. Likväl fanns ännu en annan medlem af: familjen, och det icke den minst betydande, hvilket man lätt kan föreställa sig, då vi nämna att Rosamunda Mertoun var gin mors enda barn, och dessutom en utmärkt vacker, adertonårig flicka, som blott för några måna